Debatt: Ska det bli förbjudet att fly med sina barn?

Det svenska totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen. Attackeras Sverige måste alla bidra till försvaret. Då kommer en del av oss behöva dö och döda, ty krig är vanvett som leder till döden. Men hur länge ska man som civil förväntas stå pall om fienden närmar sig? Ska man även utan utsikter om seger riskera livet för att försvara det rättfärdiga? Vill man hellre skydda sin familj än sitt land? Det är svåra avvägningar som med rådande lagstiftning kan fråntas individen och i stället avgöras av styrande regering. Borde det vara så, eller borde inte motståndet mot diktatorerna utformas på ett sätt där vi inte offrar det vi försvarar? 

I krig kan regeringen aktivera den allmänna tjänsteplikten, totalförsvarets tredje del. Den innebär att alla folkbokförda inom åldersspannet 16 till 70 år, oavsett yrke och avsaknad av militär bakgrund, kan tilldelas en uppgift av den myndighet som regeringen bestämmer. Att inte fullfölja ens tilldelade uppgift är straffbart. I praktiken betyder det att de som berörs av tjänsteplikten får sin rörelsefrihet inskränkt och att landsflykt skulle kunna förbjudas för stora delar av befolkningen. 

Totalförsvarsplikten i Sverige är könsneutral. Det innebär att bägge föräldrar skulle kunna förbjudas att föra sina barn till säkerhet ut ur landet. Bengt Forssten på Plikt och prövningsverket säger i en intervju i Sveriges Radio (8/3) att det i de fall där båda föräldrarna behöver tas i anspråk för tjänsteplikten istället blir ”barnomsorg, kommun och andra som skall råda med den delen”.

Begränsningarna av rörelsefriheten som den allmänna tjänsteplikten innebär får göras om de uppfyller kravet ”att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”. Den svenska pandemihanteringen tyder på att en svensk regering tolkar det lagrummet restriktivt. Men samtidigt innebär formuleringen att den allmänna tjänstepliktens omfattning i mångt och mycket är en tolkningsfråga för sittande regering att ta ställning till. Om ändamålet är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, kan medlen alltså vara att tvinga sextonåringar och föräldrar att utöva tjänsteplikten – och samtidigt förbjuda stora delar av befolkningen att fly ett krigsdrabbat Sverige. 

Avgörandet om ens familj, vänner och en själv ska stanna kvar och göra motstånd eller fly borde väl inte kunna berövas individen? Inte kan man tvingas till att försvara sin frihet? 

Att döma av bristen på reaktioner mot att ukrainska regeringen sedan Rysslands människovidriga invasion har förbjudit män från att lämna landet, tycks förbjud mot landsflykt vara något okontroversiellt. Antagligen på grund av rädslan att om alla flyr, så är landet förlorat. Möjligheten att aktivera den allmänna tjänsteplikten innebär en säkerhetsgaranti för landet. Men inte nödvändigtvis för dess invånare. 

Kanske är jag beredd att riskera livet för Sverige. Det har byggts upp något fint här som är värdefullt och värt att värna. Vi är ett fritt land där åtminstone medborgares fri- och rättigheter respekteras hyfsat. Trots min antinationalism översvämmades jag av oreflekterad stolthet när jag läste att ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”. Men vad menas egentligen med den uppmaningen från MSB? Vad förväntas av oss? Ska vi vara kvar och fortsätta med motståndet till varje pris? Vilka ändamål är förenliga med ett demokratiskt samhälle? Om kriget kommer måste vi ha diskuterat dessa frågor. Och vi borde omgående ifrågasätta att regeringen i krigstid kan beröva oss rätten att fly.