Debatt: Samhället fungerade när behovet var som störst

Jag tänkte på barnvagnar när jag sprang. På hur tungt det är att få barnvagnen att ändra riktning utanför syskonbarnens dagis efter hämtning. Det var det folk hade gjort, bytt riktning. Hur många barnvagnar hade jag hunnit uppfatta på Drottninggatan?

Jag minns inga barnvagnar, men de måste väl ha funnits? Det var ju folk överallt. Sol och fredagseftermiddag.

Vad minns jag? Musiken i öronen. Mina skor mot asfalten när jag passerade övergångsstället efter Åhléns. Att jag var i höjd med H&M när jag av någon anledning lyfte blicken, såg bort mot Kungsgatan. Därifrån kom en mörk lastbil mot mig i hög fart. Människor sprang. Ett hav av jackor delades och sköt upp mot husfasaderna på båda sidor av Drottninggatan.

”Frankrike”, hann jag tänka. Och jag började springa, letade efter något att fly in i. Något på min sida av gatan. Jag hittade en passage, kastade mig in i mörkret, ett steg, två, vände mig om och då kom lastbilen som en svart vrålande stridsvagn, slickade fasaden strax utanför. Den körde så fort att det slog gnistor.

Jag minns inte skrik, jag minns det som en tystnad. Kroppen fortsatte att springa samtidigt som jag ringde K. ”Gå inte ned i tunnelbanan”, sa han. ”Välj smågator, bort, bort.”

I höjd med Hötorget kom ljuden: sirener och slag från en helikopters rotorblad. På något vis känner jag triumf över ljuden. Hur många minuter hade hunnit gå? Tre? Tre minuter från att någon ringt, till att informationen tagits om hand, värderats och vidarebefordrats med rätt instruktioner till rätt instans.

Ett samhälle.

Det fanns ett samhälle runt omkring mig som redan agerade.

Jag kände tacksamhet också. Tacksamhet över ambulansernas sirener. För varför hade jag inte vänt om och hjälpt till? Barnvagnarna… Varför hade jag inte utbildat mig till läkare, det enda rimliga yrke som finns, tänkte jag när blåljusen svängde ned för backen.

När jag inte kunde så fanns det ett samhälle. Ambulanspersonal som behärskade det heliga hantverket. Poliser som sprang i motsatt riktning.

När de säger på radion att vi vaknar till ett nytt Sverige så tänker jag att det bara är delvis sant. Samhället fanns, det fungerade. Människor mötte varandra i lugn och omsorg på gång- och cykelbanorna på väg hem.