Debatt: Så vinner vi kampen om kortare arbetstid

Frågan om hur länge vi arbetar är central för det ekonomiska system vi lever i. Det är en konflikt som finns i kapitalismens hjärta. Att avstycka och sälja sin arbetskraft är att sälja sin tid, att göra den mätbar och ge den ett pris. Inte konstigt att jag som fjunig doktorand tänkte att arbetstidsförkortning är något man kan ägna en avhandling åt. Jag märkte att historien om arbetstidsförkortning är historien om klasskamp. Den framväxande arbetarrörelsen var av ett annat snitt än den vi ser idag. De diskuterade inga fyraprocentiga lönehöjningar mitt under brinnande inflation och kris. De krävde socialisering av produktionsmedlen, avskaffandet av monarkin och åtta timmars arbetsdag, allt på samma gång.

Historien om arbetstidsförkortning är också historien om socialdemokratin och välfärdsstaten. Som i sin iver att konstruera ett samförstånd mellan arbete och kapital haft en vacklande inställning till kortare arbetstider. Å ena sidan har det varit något som en välfärdsstat värd namnet bör och ska ge sina medborgare, som en del av ett gott samhälle och ett gott liv. Å andra sidan har socialdemokratin varit rädda för frågans samhällsomstörtande potential. Att säga att vi ska arbeta mindre är att undergräva arbetsmoralen, att mena att fritiden har ett högre värde än arbetet och därför ska ta större plats. Det är att höja priset på arbetskraft och omfördela produktionsvinster från företagsägare till de som arbetar. Eftersom jag inte är socialdemokrat kunde jag med liv och lust ge mig in i frågan, helt omfamna dess radikala rötter.

Efter flera årsom forskare slog det mig att den nedlagda ansträngningen, eller om man så vill, arbetstiden, inte stod i proportion till vinsterna. Vare sig för mig eller för samhället. Jag tänkte att jag kunde göra bättre nytta någon annanstans och började arbeta inom vård och omsorg. Att byta jobb gav mig en snabblektion i hur arbetstiderna gestaltas olika för olika människor. På pappret har vi samma 40 timmars arbetsvecka. Det finns dock ett mystiskt samband mellan arbetets status och arbetstidens flexibilitet. Tjänstemännen och kontorsråttorna kan flexa. Smita iväg lite grann. Det kan man inte som undersköterska. Jag minns fortfarande chocken av att gå från akademiens fria arbetstider till vårdens högst reglerade dito. (Ska jag vara på plats 6.45-15.30? But I’m a filosofie doktor!) Nå, det var verkligheten jag ville ut i och det var sådan den såg ut.

Det finns massor med goda skäl till kortare arbetstider, duktiga människor har skrivit tjocka rapporter med ekonomiska kalkyler, skarpa hjärnor har pekar på vinster för familjen, för hälsan, för samhället. Men slipade argument kan inte övertyga motståndarna i en intressekonflikt om vem som äger tiden, vem som har rätt att tjäna pengar på någon annans timmar och minuter.

Att jobba i vården har gjort att jag upptäckt hur trött man kan bli av arbete. Hur jobbet blir en tidsslukande ångestskapande maskin som glupskt äter upp timme efter timme. Jag hinner inte jobba en heltid. Jag orkar inte. Så för min skull begär jag att vi dammar av kravet på kortare arbetstider. Jag kräver att samtliga går man ur huse på första maj och kräver sex timmars arbetsdag. Av inget annat skäl än att jag tror att det är fler med mig som skulle må bättre av att jobba mindre. Som har arbeten som är krävande, som har sådana strikta ramar att vi inte kan fuska lite med förskoletider och smita i väg till frisören för en färgning en fredagsförmiddag. Vi gör det för oss, vi gör det för varandra.