Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: S måste inte vara socialliberaler

Bild: Christine Olsson/TT

ETC nyhetsmagasin.

Socialdemokraterna kallas idag socialliberaler. Epitetet stämmer. Den politiska förskjutningen har inneburit ett systemskifte som avlägsnat oss från ett samhälle med en välfärd lika tillgänglig för alla – men har aldrig varit nödvändig.

Det skriver Per Sundgren, som granskat hur partiets program förändrats de senaste 30 åren.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Vad vilja Socialdemokraterna, frågade August Palm för över hundra år sedan. Magdalena Andersson ställer nu frågan igen, så vart är Socialdemokraterna på väg? Enligt professor Jonas Hinnfors (på DN debatt) är Socialdemokraterna ”ett socialliberalt parti med socialdemokratiska rötter”.

Jag håller på denna punkt med Hinnfors. Den granskning av de socialdemokratiska partiprogrammen som jag genomfört visar på en mycket tydlig utveckling programmatiskt mot ett allt mer individualistiskt perspektiv. Den socialdemokrati som i början av 1900-talet hade en ny socialistisk produktionsordning som mål har under andra hälften av 1900-talet steg för steg tonat ner betydelsen av ägande och ekonomisk utjämning. Istället har uttryck och formuleringar som berör människors lika värde och krav på allas lika chanser och möjligheter lyfts fram. Jämlikheten har allt mer förlagts till den enskilde individen och allt mindre till den ekonomiska ordningen. 

Av partiprogrammen från 2001 och 2013 framgår att privat ägande och vinst accepteras men inte ska tillåtas dominera ekonomin, som bör vara blandad. Noteras kan också att frågor om ekonomisk demokrati och anställdas makt på sina arbetsplatser i stort sett förbigås med tystnad. Denna ideologiska förändring mot en nedtoning av ekonomiska jämlikhetsfrågor gäller inte bara socialdemokratin utan också i hög grad partier som Centern och Liberalerna, som på 1970-talet antog partiprogram som starkt betonade vikten av ekonomisk jämlikhet. 

När det gällerJonas Hinnfors slutsatser är jag dock djupt oenig. Han hävdar nämligen att denna ideologiska liberalisering har varit en helt nödvändig anpassning till en samhällsutveckling. Den offentliga sektorn kunde helt enkelt inte möta medborgarnas ”rimliga förväntningar” och ”befogade anspråk på flexibilitet, service och valfrihet”. Ja, så kan man förstås beskriva den marknadisering av den offentliga sektorn som skett och den omläggning av skattesystemet som befriat de rika från i stort sett alla kapitalskatter. Men ingenting av detta har varit naturligt eller nödvändigt, utan är en följd av politiska beslut. 

Jag tror vi är ganskamånga som varken upplevt förbättrad service eller ökad valfrihet av de ”liberala” reformer som genomförts under senare år. I själva verket har ett systemskifte ägt rum som avlägsnat oss från ett samhälle med en välfärd lika tillgänglig för alla. Vi har istället fått ett allt mer skiktat och segregerat samhälle, där rika och fattiga bor för sig, och där våra barn från tidig ålder separeras från varandra beroende på föräldrars sociala och ekonomiska ställning. Om vi tar socialliberalismen på allvar borde vi kraftigt reagera mot denna utveckling och inte bejaka den. 

Just nu hotar ytterligare ett paradigmskifte. Den marknadisering som skett av den offentliga sektorn ska nu toppas med en brutalisering av migrations- och kriminalpolitiken. Så låt oss hoppas att Magdalena Andersson har vett att avvisa både högerns paradigmskifte och de liberala lockropen från en professor som Jonas Hinnfors. 

00:00 / 00:00