Debatt: S kommer bara vidare med självrannsakan

Vi känner stor saknad av en val­rörelse som inte främst handlade om vänster och höger, eller om hur partierna skiljer sig åt i de stora frågorna: välfärden, klimatet, skolan, pensionerna, bostäder, säkerhetspolitiken.

I valrörelsen var det sparsamt och tomt om framtidsvisioner. S-partiet glömde bort att formulera socialdemokratisk framtidspolitik. Och vi känner att det är frustrerande att S inte har högre ambitioner än att förvalta makten ihop med villiga borgerliga partier. Har vi nått fram till en socialdemokrati som nöjer sig med att plocka lite håglöst i politikens godislådor, och som inte är så noga med vem man går till sängs med? Partiledarens öppna dörr för ärkefienden till höger bär syn för sägen.

De blåbruna styrde genom sina frågor debatten – S hängde på. ­S-politiken fick inte genomslag.

Istället för debatt om den gemen­samma framtiden – välfärden, social tryggheten och en rättvis resursfördelning – kännetecknades valrörelsen av en svulstighet kring invandring, kriminalpolitik, brott, straff och kärnkraft.

Vi som mötte folk på möten, vid valstugorna, genom dörrknackningar eller telefonsamtal gavs klara besked om vilka politiska frågor som var viktigast för dem vi pratade med. Välfärdsfrågorna dominerade. I topp låg de frågor som näst intill var osynliga i valrörelsen, som ­bristerna inom äldreomsorgen, skola och sjukvård.

Många av våra samtal handlade om de långa köerna inom sjukvården, att man ville att tandvård ska jämställas med sjukvård, att ­pension inte räckte till för många, oron för äldreomsorgen, att ­debatten om miljö- och klimatkrisen lyste med sin frånvaro, den ökande fattigdomen, de dyra bo­städerna och den ökande segregationen, för att ta några exempel.

Självfallet fanns det även många av dem vi talade med som var ganska nöjda med den S-politiken. Det fanns viss förståelse för att man inte kunnat driva sina frågor fullt ut genom den rävsax de suttit i under sin regeringsperiod.

Vid våra möten med väljarna fanns det samtidigt allt för många som luftade sina besvikelser över att vara glömda i den politiska debatten. Eller så hade de negativa yttringar för den omsvängning Socialdemokraterna gjort i Nato-­frågan, liksom beslutet om förvaltningen av kärnkraftsavfallet. Även att S under åtta år misslyckats kapitalt att utjämna klyftorna eller stävja segregationen.

Nu när valet är klart och den mest konservativa regeringen sedan det senaste århundradet ska leda landet. Vi är nu ett av världens mest reaktionära länder. Byggt på de borgerliga partier som gav upp sin själ, moral och hederlighet för att kunna ingå koalition med SD. Ett parti med rötter i nazismen.

Nu väntar den klassiska högervridningen återkomma i vårt land, med nedskärningar i välfärden, sänkt a-kassa, försämrad arbetsrätt, privatiseringar, återinförd stupstock i sjukförsäkringen och ökade klyftor.

För oss som är på den ­socialistiska planhalvan är politikens uppgift att planera framtiden, vara ­förändrande kraft, väcka drömmar. Allt som inte väcks till liv när tystnaden styr och det är tomt på både idéer och framtidsvisioner. Och det räcker inte med att gå till val på en bild på en partiordförande.

Läget är mörkt men inte nattsvart. Vi anser att socialdemokratiska partiet omedelbart måste göra en omstart som utgår från självrannsakan och självkritik.

I detta måste frågorna ställas. Vad har gått fel? Vilka förändringar krävs för att partiet ska få fler människor till politiken? Vad krävs för att socialdemokratiska partiet åter ska bli till en levande folkrörelse i människors vardag även mellan valen? Och hur ger vi röster åt dem som inte hörs – vilka problem man ser och upplever?