Debatt: Regeringens miljöskatter måste bli smartare

Plast. Vi fullkomligt drunknar i den. 400 miljoner ton plast produceras varje dag globalt. När den är använd eldas den för det mesta upp eller slängs på deponi, men en stor del hamnar i våra hav. En plastkontinent, tre gånger så stor som Sverige, flyter runt i Stilla Havet. Läget blir allt mer akut.

Politiker världen över har börjat inse allvaret. EU förbjuder vissa engångsartiklar av plast från och med 2021, Kanada följer efter. Storbritannien har infört flera avgifter och driver på för producentansvar och förbud. 

Nu är det Sveriges tur. Nyligen meddelade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att regeringen går vidare med förslaget med en punktskatt på plastpåsar. Tanken är att genomsnittssvensken ska minska sin användning från dagens 100 påsar per person och år till något mer i linje med EU:s målsättning om max 40 plastkassar. Skatten innebär en höjning med 3 kronor för en bärkasse och 30 öre för små tunna påsar. Förslaget är nu på remiss och kan införas redan vid årsskiftet.

Drevet har inte låtit vänta på sig. Medier pratar om en ”chockhöjning” och högljudda twittrare raljerar. ”Plastpåseskatten” ser ut att bli för Miljöpartiet 2019 vad elcykelpremien var 2018. 

Jag sällar mig inte till den breda skara som skadeglatt hånar ”påsskatten”, men det är just det som är problemet: den är för lätt att håna. Miljöskatter som denna är i grunden bra och effektiva styrmedel, men i dess nuvarande form riskerar den göra mer skada än nytta. 

Därför föreslår jag två förbättringar:

Bredda skatten. Den psykologiska effekten av en prishöjning är välkommen. Många människor lär fundera en extra gång när påsen vid kassan helt plötsligt kostar sju kronor. Men vad är alternativet? Tyg- och papperskassar i all ära men de är förknippade med andra miljöproblem, och när hushållssoporna väl ska slängas är det plastpåsen som gäller. Rullar med avfallspåsar i plast är något tunnare och befriade från skatten, men de går inte att återanvända.

Bärkassen målas ut som en stor miljöbov samtidigt som allt fler produkter, framför allt ekologiska livsmedel dystert nog, blir inpackade i så mycket plast att de knappt går att känna igen. En mer logisk plastskatt hade innefattat även förpackningar och andra plastprodukter. Logik vinner förtroende hos väljare.

Öronmärk pengarna. Skatten väntas dra in 2,9 miljarder kronor per år till statskassan. ”Påsskatten” ingår i Januariöverenskommelsens gröna skatteväxling vilket innebär att miljöskatter växlas mot sänkt skatt på arbete och företagande. Konsumenterna får subventionera borttagen värnskatt och sänkt arbetsgivaravgift, för att ta två exempel. Många är något eller mycket missnöjda med vad staten prioriterar i sin budget, och upplever att det finns ohederliga motiv bakom dessa punktskatter.

Kritiken hörs både från höger och vänster. Högern menar att staten använder miljön som en ursäkt för att sko sig på medborgarna och öka sin makt, medan vänsterns kritik handlar om att skatterna är missriktade och utgör en sorts omvänd fördelningspolitik. I stället för att gå till den allmänna statskassan bör pengarna istället öronmärkas till relevanta miljöprojekt som syftar till att exempelvis städa stränder och hav från plastskräpet, eller till insatser i de länder där merparten av nedskräpningen faktiskt sker: 95 procent av havsplasten kommer ju från 10 floder i Asien och Afrika. I Sverige eldas plasten upp eller så återvinns den. 

Jag tror att de här förslagen skulle göra miljöpolitiken mer hållbar i längden. Fler skulle acceptera de höjda utgifterna om de var logiskt utformade och om man kunde vara säker på att pengarna gick till verkliga åtgärder för miljön, och inget annat.