Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Regeringen måste lyssna på fler klimataktörer

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och statsminister Ulf Kristersson (M).

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och statsminister Ulf Kristersson (M).

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Dagens ETC.

Vi är eniga med regeringen om att klimatet är en av vår tids stora ödesfrågor. Klimatkrisen pågår just nu och riskerar att göra planeten obeboelig.

Därför är det med stor oro vi konstaterar att vår verklighetsbild skiljer sig markant från regeringens beskrivning av läget, skriver Oxfam.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Regeringen har kritiserats för att försvaga den svenska klimatpolitiken. Klimatpolitiska rådet konstaterar att det blir första gången på två decennier som aktiva politiska beslut sannolikt väntas leda till att Sveriges utsläpp ökar i stället för att minska. Samtidigt saknas fortfarande svar på hur man ska kunna leva upp till Sveriges åtaganden internationellt, som redan givna löften om klimatfinansiering.

Detta samtidigt som klimatkrisen redan nu leder till omfattande förluster i form av mänskliga liv och försörjningsmöjligheter. Extrema väderhändelser, så som torka, översvämningar och cykloner, blir allt vanligare och drabbar dem som redan är mest sårbara hårdast. 28 miljoner människor i Östafrika, lika många som Nordens samlade befolkning, kämpar för sina liv i den värsta torkan på över 40 år.

Det stämmer att Sveriges territoriella utsläpp, det vill säga de utsläpp som sker inom landets gränser, har minskat. Men den siffran visar inte de stora utsläpp som vårt sätt att leva och vår konsumtion leder till på andra platser på jorden. Och klimatförändringarna tar inte hänsyn till några landsgränser.

Siffrorna bakom Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp visar på en tydlig och oroande ojämlikhetstrend: Oxfams rapport Svensk klimatojämlikhet (2020) visar att Sveriges totala konsumtionsutsläpp per år minskade med 11 procent (10 miljoner ton CO2) mellan 1990 och 2015. Men rikaste 10 procenten, som har ett koldioxidavtryck som är 8 gånger högre än vad som krävs om vi ska nå Parisagendans klimatmål till 2030, minskade bara med 1 procent, och den rikaste procenten ökade sina utsläpp med hela 11 procent. I stället var det de 50 procenten med lägst inkomst och de 40 procenten i mitten som stod för nästan hela minskningen.

Ojämlikhet är en livsfarlig komponent i klimatomställningen, som skapar grogrund för politiskt missnöje, minskat förtroende för demokratin och eskalerande våld och konflikter. Det är ett perspektiv som riskerar att helt saknas på regeringens nationella klimatmöte, utifrån listan över inbjudna och agendan.

Den nödvändiga omställning vi står inför har stora sociala konsekvenser och det är regeringens ansvar att stötta de som kommer påverkas hårdast av den omställningen, och rikta åtgärder mot dem som orsakar mest utsläpp. Regeringens förslag visar på total okunskap om länken mellan klimat- och socialpolitik.

En framgångsrik klimathandlingsplan måste hantera den djupa klimatojämlikheten inom och mellan länder – och det är omöjligt utan att särskilt begränsa utsläpp från de allra rikaste individerna och företagen som är de största utsläpparna. Näringslivet har ett stort ansvar att bidra till att Sverige ska nå klimatmålen och vi vet att många svenska företag ser med oro på att Sverige slår av på takten i klimatomställningen.

Regeringen kallar näringslivet för ”den nya miljörörelsen”, och näringslivet har en central roll för Sveriges möjligheter att ställa om – men det måste ske i samverkan med andra aktörer. Miljörörelsen är stor och innefattar också forskningen, och ideella organisationer som dagligen jobbar för att ställa om samhället för att nå klimatmålen. Hela den samlade miljörörelsen är central för våra möjligheter att ta fram ny kunskap, att förankra den hos allmänheten, och påverka beslutsfattare som kan se till att driva förändring på global, nationell och lokal nivå.

Det är den riktiga klimatrörelsen som kräver agerande och rättvisa och som håller lågan brinnande i kampen mot klimatförändringarna. Och det är regeringens ansvar att vi når klimatmålen – regeringen kan och får inte skjuta ansvaret till näringslivet eller andra aktörer, utan politiken behöver säkerställa att näringslivets och hela Sveriges omställning sker i den omfattning och takt som det behövs och med rättvisa i fokus.

Vi bara konstatera än en gång: Det går för långsamt. Det är inte tillräckligt. Och samtidigt fortsätter människoliv, kulturarv, djur och natur att gå förlorade för alltid. Experter varnar för att vi har en sommar med extremvärme och torka att vänta i Sverige och på många platser råder redan eldningsförbud och hot om vattenbrist. Ytterst är det regeringens ansvar att förhindra och skydda oss alla från detta.