Debatt. .

2021-03-04 02:00
 Magnus Ranstorp. Jonas Ekströmer/TT
Magnus Ranstorp.
Puffetikett
Dagens ETC

Ranstorps skrämselretorik är en fara för demokratin

Det är dags att fler tar mod till sig att syna den lilla klicken högljudda och inflytelserika antimuslimska röster i Sverige. Den granskningen bör börja med terrorforskaren Magnus Ranstorp, skriver Mattias Irving, ordförande för Hjärta.

Inför ett kontroversiellt beslut om att dra in bidragen för det muslimska studieförbundet Ibn Rushd i Göteborg publicerade terrorforskaren Magnus Ranstorp en artikel på DN debatt, där han tog hörsägen till hjälp för att döma ut Sveriges samtliga studieförbund med anklagelser om omfattande fusk i verksamheten. Det är inte första gången som Magnus Ranstorp tillgriper svaga källor för att göra tvärsäkra och svepande påståenden. Men det verkar ha varit droppen som fick bägaren att rinna över för många. Nu riktas allvarlig kritik från såväl politiskt som akademiskt håll mot Ranstorps trovärdighet som forskare och opinionsbildare.

Riksdagsledamoten Linus Sköld (S) är en av dem som mycket riktigt påpekar att Ranstorp inte är expert på föreningssverige. Han är heller inte någon expert på islam – hans expertis är terrorism. Så varför bereds Ranstorp plats att i högt ansedda debattforum lägga fram icke underbyggda generalangrepp på svensk folkbildning?

Svaret är att Ranstorp har gått från att vara en i medierna ofta anlitad forskare till att själv bli en medial makthavare. Det är hög tid att han börjar granskas som en sådan.

Om man som majoriteten av svenskarna bara ser Ranstorp i tv-soffan är det lätt att få uppfattningen att han är en oproblematisk auktoritet på islam och terrorism. Men de som följer honom på sociala medier vet att han använder sin ansenliga plattform till att göra ständiga utfall mot de rödgröna, misstänkliggöra också vardagliga uttryck för muslimsk tro och därtill ofta agerar megafon för mer konspirationsteoretiska röster på högerkanten – och i förekommande fall direkt islamhatiska debattörer.

Vi i föreningen Hjärta har under många år återkommande blivit föremål för hans angrepp. Vi har bland annat kallats för en ”front” för Muslimska brödraskapet i Sverige, och ”djupt innästlade med islamister”. Han har spridit påståenden om vårt S-förbunds före detta ordförande, statsvetaren Ulf Bjereld, som ”terroristkramande” – ett språkbruk och en anklagelse som borde höja åtskilliga ögonbryn, men som istället har blivit en normaliserad del av debatten på nätet.

Ranstorp anklagar idag vem han vill för att gå terroristers ärenden. Lika uppseendeväckande är hans påstående att vår lilla S-förening skulle ha ett hemligt inflytande i regeringskansliet.

Detta, liksom hans övriga påståenden, har envist upprepats utan annan uppbackning än vilda indicier. Jag har själv vid tre olika tillfällen försökt att bjuda in Ranstorp till samtal utanför den polariserade miljö som så ofta råder i sociala medier, men dessa inviter har konsekvent avvisats, och istället följts upp med nya utspel om oss. Möjligheterna till konstruktiv dialog om dessa allvarliga anklagelser får därmed betraktas som väsentligen uttömda.

De påståenden som Ranstorp fäller om oss är välkända för alla som studerat den så kallade counterjihadrörelsen – en bred antimuslimsk rörelse med extremistiska förtecken. Man målar ut sin motståndare som en korrupt folkfiende som är i maskopi med ett starkt yttre hot i form av hemliga muslimska rörelser som vill ta över västerlandet. Tankemodellen kallas för ”det stora folkutbytet” och har uppmärksammats av bland andra den antirasistiska stiftelsen Expo som en drivande kraft bakom högerradikalisering idag. Denna tankemodell ledde bland annat till massakern på närmare 80 socialdemokratiska ungdomar för tio år sedan på Utöya. Då kallade Ranstorp omedelbart det inträffade för en muslimsk attack.

Den antimuslimska rörelsen spänner idag över ett brett spektrum av aktörer, från uppburna akademiker och karismatiska debattörer till förvirrade och våldsamma ensamvargar. De har tankesmedjor, tidningar och lobbyorganisationer. De är svåra att kartlägga i och med att de inte har en tydlig organisation, utan istället utgör en bred åsiktsgemenskap – med andra ord lite som Muslimska brödraskapet. Men till skillnad från muslimer i Sverige och övriga Europa har dessa rörelser ofta pengar, social status och politiskt inflytande som gör att det blir särskilt svårt att kritisera dem.

Vi ser därför många exempel på föreläsare som hetsat mot muslimer i många sammanhang, som sedan bjuds in att föreläsa på konvent och föreställningar under yttrandefrihetens flagg, utan att någon får sina bidrag indragna eller får sina demokratiska grundvärderingar ifrågasatta.

Så när Ranstorps närmaste allierade i forskningsvärlden, Aje Carlbom och Magnus Norell, 2017 publicerade en myndighetsrapport för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) vid namn ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, så hade de inga problem med att hänvisa till flera källor inom den radikala antimuslimska miljön, såsom Gatestone institute och den hårdfört proisraeliska lobbygruppen Washington institute for near east policy – liksom flera debattartiklar skrivna av forskarna själva. För den här lilla gruppen forskare finns det uppenbart inga vattentäta skott mellan opinionsbildning och forskning. Ranstorps senaste text om folkbildningen är bara en del av det mönstret.

MSB-rapporten blev hårt kritiserad av en lång rad faktiska religionsvetare, såväl för sina halsbrytande slutsatser som för sitt tunna och fläckvis extremistiska källunderlag. I försöken att skademinimera nedgraderade man rapportens betydelse till ”en förstudie”, vilket dock inte nämns någonstans i själva dokumentet. Hade den varit ensam i sitt slag kunde detta möjligen ha viftats bort som en olycka i arbetet, men vi som genom vårt politiska engagemang varit utsatta för angreppen från Ranstorp et consorties vet att detta tvärtom är deras ständiga arbetssätt.

Få i debatten kan och orkar gå till botten med slarvet, med de ofta cirkulära källhänvisningarna eller problematiska gestalterna som lyfts upp som etablerade internationella forskare. Många skräms till tystnad av det lilla gängets sociala kapital – den pondus som kommer med deras titlar och inflytande i debatten. Den som vågar skrapa på ytan riskerar att i deras aggressiva retorik klumpas samman med ”islamistsympatisörerna” eller ”terroristkramarna”, och därmed bli paria i debatten.

Det blir därför mer lockande för många opinionsbildare och journalister att spela med än att ställa kritiska följdfrågor till kretsen omkring Ranstorp. Vare sig man är redaktör i en tv-studio och behöver ett snabbt utlåtande, eller om man är kommunpolitiker som är ängslig för att få dålig press. Den som äger makten att döma andra i debatten äger också makten över debatten själv.

Men vår lilla S-förening har inte längre något att förlora, för vi är redan utpekade, redan uthängda av Ranstorps gäng sedan flera år. Och fastän det har lett till stor utsatthet för hat och hot från den ansenliga mängd högerextrema näthatare som följer och hyllar Ranstorp i sociala medier, så har vi överlevt. Vi har aldrig sviktat i våra progressiva, demokratiska värderingar. Men vi har däremot sett hur de muslimska rösterna har tystnat i debatten. Ingen vågar. Ingen orkar. Ingen är perfekt nog för att undgå att misstänkliggöras.

När vanliga muslimer känner att varenda dörr i samhället stängs i deras ansikten samtidigt som radikala muslimhatare kan få framskjutna positioner i samhället, i parlamentet, då får extremisterna på båda kanterna rätt, de som säger att islam inte har en plats i västerlandet, och att en konflikt är oundviklig.

Det är dags att fler tar mod till sig att syna den lilla klicken högljudda och inflytelserika antimuslimska röster i Sverige. Den granskningen bör börja med Magnus Ranstorp. Hans skrämselretorik är en fara för demokratin.

Mattias Irving 
ordförande för Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm, lokalförening i Socialdemokrater för tro och solidaritet