Debatt: Rahile Dawut föll offer för Kinas kulturmord

Att Kina ägnar sig åt ett folkmord av uigurerna och andra folkgrupper i Xinjiang-provinsen är ett oavvisligt faktum. Tolv miljoner uigurer och andra minoritetsgrupper, alla kinesiska medborgare, förnekas nu rätten att tala sitt språk, utöva sin religion och deras kultur utsätts för ödeläggelse. Över en miljon individer har dessutom satts i koncentrationsläger med omfattande fysisk och mental tortyr.

De som befinner sig utanför lägren försöker överleva i ett samhälle där polis­övervakning hör till vardagen. Med närmast orwellsk raffinerad teknologi kontrollerar regimen lokalbefolkningen med hjälp av kameror, system av mekaniska och mänskliga övervakare och andra metoder. USA, Kanada och Nederländerna klassar numera förföljelserna av uigurer i Kina som folkmord. Judiska ledare i Storbritannien ägnade den 27 januari 2021, Förintelsedagen, åt att påminna om uigurernas öde. De menade sig ha moralisk auktoritet och plikt att ta upp ämnet. Det menar också judiska organisationer i USA och andra länder.

Flera kulturutövare och akademiker har drabbats av förföljelserna och sitter fängslade. Andra har helt enkelt försvunnit eller skickats till så kallade omskolningsläger. Geografen Tashpolat Tiyip har dömts till döden. Poeten Haji Mirazayit Kerim avled den 10 januari i år i kinesiskt fängelse, 82 år gammal.

En av de försvunna är etnologen, professor Rahile Dawut. Hon är en över hela världen välkänd expert på mazar – muslimska helgon­gravar – och uiguriska folktraditioner. I december 2017 skulle hon flyga till Peking från hemstaden Urumchi. Sedan dess har hon inte hörts av. Ingen, förutom Kinas regering, vet vad som hänt henne. Rahile var en av de första uiguriska kvinnorna i Xinjiang med doktorsexamen. Hon har inspirerat många, inte minst kvinnor, till att bedriva högre studier. 

Många har vittnat om Rahiles enorma insatser för bevarandet av det uiguriska kulturarvet. Hennes forskning rörande meshrep (där män samlas bland annat för att sjunga och recitera poesi), pilgrimsfärder till helgongravar, samt hennes etnografiska fältarbeten har uppmärksammats internationellt. Hon reste runt Xinjiang och dokumenterade legender förbundna med heliga platser och beskrev deras sociala betydelse för folket. Hon har också bevistat flera internationella konferenser. År 2012 deltog hon vid en konferens i Köpenhamn som anordnades för att uppmärksamma turkologen Gunnar Jarring och mottogs med entusiasm av kolleger från hela världen. Hon besökte också Lund för att bese samlingarna av uiguriska manuskript. Hon har samarbetat med fotografer, musiketnologer och andra. I november 2020 hedrades professor Dawut med Courage to think award av den USA-baserade organisationen Scholars at Risk.

För närvarande är det ovisst var Rahile befinner sig och om hon är vid liv. Det råder en kompakt tystnad från kinesiskt håll. Som så många andra uigurer sitter hon sannolikt fängslad utan möjligheter att kunna kontakta familjen. Genom att man spärrar in företrädare som Rahile förlorar uigurerna sina viktigaste röster i ett repressivt samhälle.

Den svenske forskaren Magnus Fiskesjö menar:

”Dessa kulturpersonligheter kriminaliseras nu av regimen, av samma orsak som de hyllas av sitt eget folk: för att de är de som folk är mest stolta över. Ofta har de också i det förflutna framgångsrikt blomstrat under det kinesiska styret, men nu anklagar regimen dem på ett groteskt orwellskt sätt för att ’ha två ansikten’ – det vill säga visar mindre än total lojalitet mot Partiet, som nu beslutat att utradera deras kulturer.” (PenOpp 2020)

Förtrycket i Xinjiang tar sig många uttryck. Vittnesmål talar om omfattande diskriminering mot uigurer i hela det kinesiska samhället. Som Gulbahar Haitiwajie, ett av få vittnen från ett av arbetslägren meddelade i The Guardian (12/1), var det redan 1988 vanligt förekommande att i platsannonser finna meningen ”inga uigurer” i liten skrift. Det var alltså helt tillåtet att diskriminera genom att peka på etnicitet. Fiskesjö påpekar i Göteborgs-Posten (26/6 2020) att vi inte ska använda förmildrande omskrivningar då vi talar om uigurerna situation i Kina utan kalla det för vad det rätteligen är – rasism.

I de fall som kinesisk media inte målar upp uigurer som terrorister (i regimens ögon är alla detta) beskrivs de i disneyfierade stereo­typa termer. Således kan vi i den kinesiska propagandan, bland annat på Youtube, se att dans och sång med ”glada uigurer” har en framträdande plats. Ett annat exempel är så kallade etniska byar, där människor ställs ut för att tillgodose ditresande turisters förväntningar på autenticitet. I själva verket är det kinesiska iscensättande av etniska byar en del av propaganda-apparaten, vilken syftar till att ge bilden av Xinjiang som en region av ”etnisk harmoni” (regimens egen term) med en dansande, sjungande, och ”pittoresk befolkning”. Medan regionen kanske uppfattas som stängd för västerländska besökare, rapporterar Hongkong-baserade South China Morning Post (18/7 2019) om en växande kinesisk turistsatsning.

Om vi betänker att samma människor som dansar och sjunger har sina släktingar i arbetsläger, och själva kanske varit internerade och ”omskolade”, framstår det som absurt och omänskligt grymt att lokalbefolkningen ska tvingas underhålla ditresta turister och spela med som om inget har hänt.

Den kinesiska regimen har målat upp ett narrativ där man beskyller uigurerna för terrorism. Som Fiskesjö visat är detta istället ett påhittat skäl för en omfattande ödeläggelse av det uiguriska kulturarvet – ett folkmord. Han skriver att lägren i Xinjiang är en del av en ”slutgiltig lösning” på det kinesiska ”problemet” med Xinjiangs inhemska folk. Slutmålet är nu uppenbart att radera ut uigurerna och andra folk i Xinjiang.

Månghundraåriga historiska minnes­märken förstörs, människor förbjuds att tala sitt modersmål och det sker en våldsam nivellering av minoriteternas egna kulturer. Inte ens under den kinesiska kulturrevolutionen 1966–1969 ägde en så omfattande vandalisering av den lokala kulturen rum.

En milstolpe i Rahiles författarskap är boken ”Uyghur mazarliri” (Uiguriska helgongravar) från 2001 där hon med stor detaljrikedom redovisar en stor mängd mazar. Bland de helgongravar hon nämner är Ordam Padishah, känd genom en rad västerländska reserapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal.

Ordam Padishah ligger avlägset långt ut i öknen och besöktes tidigare av tusentals pilgrimer. Sedan 1997 är besök förbjudna och nu finns platsen ej längre kvar. Satellitfoton avslöjar att denna helgedom liksom en rad andra liknande platser, däribland Imam Asim mazar utanför oasstaden Khotan, blivit helt eller delvis jämnade med marken. Historikern Rian Thum har i artikeln ”The spatial cleansing of Xinjiang” (2020) jämfört de känslomässiga banden mellan denna helgongrav och vad exempelvis Parisbor och andra kände vid den förödande branden av Notre Dame 2019.

Förödelsen av uigurisk kultur inbegriper inte bara platser för religionsutövande. Det har nyligen framkommit att myndigheterna demolerat en staty av Mahmud al-Kashgari, författaren till det första turkiskspråkiga lexikonet ”Diwan Lughat al-Türk” från 1072–1077. Således ser vi att kampanjen mot uigurer inte bara har religiösa motiv utan etniska. Målet är att helt assimilera befolkningen och samtidigt förstörs monument som ett led i att helt utplåna kulturen.

Flera uigurer i exil har efter år av tystnad nu bestämt sig för att berätta om vad som händer i hemlandet. I augusti 2019 bestämde sig Akida Pulat, Rahiles dotter, för att öppet tala om sin försvunna mor. Sedan dess har hon genom en rad aktioner såsom www.freemymom.org verkat för att få Rahile frisläppt. Hon berättar i SupChina (1/4 2020) att då människorättsaktivisten Halmurat Harri Uyghur, bosatt i Finland, genom sitt arbete fått regimen att frige ut dennes föräldrar, var det dags att agera:

”Vid den tiden hade jag ännu inte börjat avlägga vittnesmål. Men så tänkte jag att nu har jag inget annat val än att berätta. Jag menar att den kinesiska regimens lögner håller på att avslöjas genom läckta dokument. Det finns starka bevis. Detta, samt möjligheten att dela med sig av våra berättelser, ger mig energi. Tillsammans kan vi visa att detta sker.”

Det som nu drabbar uigurerna är en av vår tids tragedier. Det är dags för omvärlden att på allvar protestera mot Kinas våldsanvändning och förtryck, istället för att ännu en gång blunda för ett pågående folkmord.