Debatt. .

2018-12-20 00:47
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Psykologin ska inte bli en vara

Att argumentera för att det finns fördelar med kvantifiering är helt befogat. Problematiken uppstår när vi betraktar psykologins kvantifiering i sin historisk-ekonomiska kontext. En kontext som visar att mätbarheten är särskilt väl lämpad för produktion som i första hand ska generera ekonomisk profit, snarare än att minska faktiskt psykiskt lidande. Det skriver psykologen Puya Yekerusta i ett svar till förra veckans replik i debatten om psykologins industrialisering

Problemet med psykologins industrialisering går långt bortom en strid mellan kvalitativ och kvantitativ metod. Det handlar om hela psykologins nuvarande existensform.

I en produktion som baseras på ekonomisk profit, där de som gör mest vinst blir de största vårdaktörerna, så prioriteras att arbetskraften (psykologen) håller en viss produktionstakt. Patientens lidande blir sekundärt till verksamhetens ekonomiska överlevnad. Kvantifieringens problematik uppstår alltså när mätningen blir ett verktyg för ekonomisk profit. Den psykiatriska diagnosens problematik uppstår när den blir en vara. ”Men hur är det negativt?”


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Ju enklare psykologen kan paketera och förklara patientens lidande, desto mindre tid behöver psykologen investera i denne, och desto fler patienter kan den ta emot på samma tid. Detta gör den moderna psykiatriska diagnosen med sin utformning och sitt förklaringsvärde till en vara som är väl anpassad för massproduktion. Varans konsumtionsvärde för patienten ligger i att den ger denne svar och korrigering utifrån rådande normer för fungerande. I sin mest fullfjädrade form blir diagnosen en del av patientens identitet. På samhällelig nivå förklarar den varför vissa människor inte ”fungerar” i områden som socialt liv, arbetsliv och skola. Framför allt gör diagnosen att patienten själv blir orsaken till upplevd problematik. Diagnosen internaliserar svårigheter, vilket gör att svårigheternas orsaker inte behöver sökas utanför individen. Därmed legitimeras externa missförhållanden på individens bekostnad. Det som kan betraktas som missförhållanden i familj, skola och arbetsplats tappar validitet i takt med att den psykiatriska diagnostiseringen ökar. På dessa sätt gör diagnosen den odrägliga situationen acceptabel för patienten. Eller som man också kan säga, ”ökar förståelsen för sig själv”.

Man kan argumentera för att detta hjälper människor. Man kan också belysa att man i längden får en befolkning som söker svaret på sina missförhållanden i sin neurologiska och intrapsykiska konstruktion, samtidigt som en annan del av befolkningen gör ekonomisk vinst av detta. 

Den industrialiserade psykologin ställer i sin diskurs upp egna dikotomier, där alternativet till mätbarhet blir godtycklig intuition. Varför denna dikotomi? För att det inom den industriella psykologins ramar inte ges utrymme för något annat. Att föra självkritik och ifrågasätta hela psykologins roll i relation till det subjektiva lidandets bot är utvärderingsalternativ som minskar den industriella psykologins produktionstakt. Vad den industriella psykologin kräver är systematisk utvärdering som säkerställer att den fungerar så friktionsfritt som möjligt. Psykologens roll är att producera, inte reflektera.

Psykologins omvandling till storindustri innebär ett ökat utbud av psykiatrisk vård, med tillhörande diagnostisering och behandling. Problemet är att vårdens arbetsmaterial är sjukdomen och att vården därför är oskiljbar från sjukförklaringen. Med ett ökat utbud av mätskalor och arbetskraft (psykologer) krävs en korresponderande ökning av arbetsmedel (patienter) för att psykologins utbud inte ska överstiga dess efterfrågan och leda till arbetslöshet bland psykologer. En mer omfattande vårdapparat kräver därför ett mer omfattande sjuktillstånd hos befolkningen. På samma sätt innebär minskning av sjuktillstånd hos befolkningen att psykologin måste upphöra att vara en industri. Detta är den industriella psykologins paradox, och det är därför den aldrig kan verka för att minska psykiskt lidande, utan tvärtom, växer i takt med att sjukligheten hos befolkningen växer. Själva konsekvensen av psykologins industrialisering och ökade produktionstakt är således inte en minskning av sjuklighet, utan tvärtom en ökning av psykiska sjuktillstånd. För den industriella psykologins företrädare innebär därför diagnosinflationen en framgång.

Om mätandet hade hjälpt människan att ”leva ett friare och rikare liv” borde vi inte fått rapporter som visar på ökad psykisk ohälsa och psykiatrisk diagnostik. Dessa rapporter visar att den industrialiserade vårdapparatens ökade mätbenägenhet tenderar att sjukförklara mer, snarare än att minska sjuklighet. Den binder en större del av befolkningen till vårdapparaten, snarare än befriar den. Om den med sina diagnoser och behandlingar skulle bota faktiskt psykiskt lidande skulle psykologins totalverksamhet inte öka i omfång, utan snarare minska i takt med minskat lidande. Det vi bevittnar idag är snarare motsatsen. Ja, vem gagnas ytterst av detta?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Puya Yekerusta 
Leg. Psykolog & fil.kand. Idé- och lärdomshistoria