Debatt: Jag vill tala om vår förmåga att känna varandras smärta

Det är en röd vinter men vår i kalendern: om kriget och Irans kamp för frihet

Låt dem säga att döden är slutet,

men jag säger:

en diktators död

är den enda dagen då kalendrarna

verkligen känner vårens beröring.

Baktash Abtin

***

Den allsmäktige tyrannen som styrt över iraniernas liv och död i över 36 år är död, och vi får aldrig veta hur hans röst skulle ha låtit om han hade tvingats tala från de anklagades bänk och inte från sin blodiga tron. 

Skulle floden av anklagelser ha överväldigat honom? Skulle en glimt av ånger, skam eller sorg ha kommit till ytan? Hade vi fått bevittna att även han bara är en människa? Eller skulle han kunna sitta där, kall och oberörd, medan berättelse efter berättelse om lidande, tortyr och död utspelade sig framför honom? 

Skulle han vara lika kallhjärtad som han var under coronapandemin när han lyfte fingret mot kameran och beordrade att import av amerikanska och brittiska vacciner var förbjuden?

Under sina mer än 36 år som suverän befattade han sig aldrig med någon journalist som ställde svåra frågor. Han talade till befolkningen genom Bayanat (utsagor). Så såg han på sin relation till det folk han styrde: han var det närmaste man kunde komma Gud, och folket var en formlös massa av minderåriga som behövde hans Velayat (förmyndarskap). 

En gång sa han:

”För tre eller fyra år sedan bad vi tillsammans med IRGC-befälhavarna, sedan satte jag mig på trappan och höll ett varmt och fängslande tal utan att ha förberett det i förväg. Gud den Allsmäktige talade. Det var min tunga, men Guds ord.”

Att sätta ord på en massaker

De som såg den lille pojken Karuns ansikte beskrev det med ett lokalt uttryck som används av byborna i Kerman: Gorg-Padmak. Det beskriver tillståndet som drabbar ett lamm som plötsligt ser en varg. Frusen med ögonen utstående ur sina hålor. Karun var nio år gammal när Irans underrättelsetjänst mördade honom 1998. För hans mördare, som knivhögg honom över tio gånger, var han bara ett slags bifångst: målet var hans far Hamid Hajizadeh, poet och lärare. Karun och Hamid var två av många offer för de så kallade ”seriemorden i Iran” – ett missvisande begrepp för en serie politiska mord och tvångsbortföranden  mot politiska dissidenter, intellektuella, poeter, författare och översättare.

Han som härskade över Iran i 36 år skyllde morden på regimens påstådda fiender, trots att offren var exakt de som han ihärdigt betecknat som agenter för en ”kulturell invasion”. 

Det verkliga antalet livmord som säkerhetstjänsten utförde är osäkert. Det uppskattas antalet ligga omkring 80. Vi kommer aldrig att få en exakt siffra.

Efter massakern den 8 och 9 januari 2026 saknade vi ord för det som hade skett. Den fasansfulla floden av bilder, videor och berättelser som strömmade in på sociala medier efter att den nationella internetavstängningen hävts försatte många inom och utanför landet i ett tillstånd av Gorg-Padmak. 

Snart ersattes denna chock av känslor av skam och skuld hos många som levde i säkerhet i diaspora. Kan vi, som inte är i fysisk fara, känna oss som lamm inför åsynen av varg? Varför är våra tankar så suddiga och fragmenterade?

Fiendes fiende-logiken

Efter kriget utspelade sig ett vulgärt spektakel under protesterna mot Islamiska republiken över hela världen. Rojalister i diasporan gick ut på gatorna i sina nya hemländer och firade och viftade med den gamla regimens flagga, dess ökända hemliga polis Savaks flagga och de israeliska och  amerikanska flaggorna.

Västerländska antiimperialister och palestinska befrielseaktivister såg med förvåning hur israeliska flaggor nu prydde gator som under de senaste två åren varit fyllda av palestinska flaggor i protest mot folkmordet. De hörde slagord som stödde en militär invasion av Iran av ingen mindre än dem som begått folkmordet i Gaza. De svarade med att förminska massakern på iranier, tona ned dess betydelse och ställa den i förhållande till den förödelse som kommer att komma ur folkmordsstaternas expansionistiska projekt. 

Likgiltigheten för iranska liv blev flagrant när den islamiska republikens propaganda upprepades och spreds i samma grupper: ”Demonstranterna dödades av Mossad-agenter som både provocerade fram protesterna och eskalerade våldet genom att döda demonstranter och poliser.” 

Ett eko av den islamiska republikens likgiltighet. Tehrans stad satte bara dagar efter massakern upp en banderoll med texten:

”De [protestanter] är inte folk”. För västerländska antiimperialister verkar Iran vara ett land med 90 miljoner invånare som saknar all politisk relevans.

För både den islamistiska regimen i Iran och de västerländska antiimperialisterna är supermakten i väst och dess allierade de enda verklige aktörerna i historien. Logiken är att bara väst och västerlänningar är politiskt relevanta subjekt.

 Min-fiendes-fiende-logiken har fördärvat båda sidor.

Vem av oss har ork att argumentera folkrätt och krigets lagar? Vad är ens folkrätt i denna värld efter folkmordet?

Minnen av förlust

Bilderna från Iran med högar av döda kroppar på trottoarer och överfulla bårhus hänger kvar efter massakern den 8 och 9 januari. Vittnen talar om systematisk förnedring och trakasserande av överlevande och deras familjer på bårhus och sjukhus. De berättar om scener som tagna från Irans mörka decennium - 1980-talet. 

Hagh-e-tir (priset för kulorna som dödat) krävdes i utbyte mot den dödes kropp. Det finns berättelser om att kroppar kastats framför familjerna med uppmaningen: ”ta bort skräpet ni fostrat”. I ett av sina sista och mer hotfulla Bayanat sa tyrannen som inte längre finns: ”Guden från 1981 är samma Gud som idag.” 1981 var året då all opposition angreps.

I den iranska vänsterns kollektiva minne väcker 1980-talet minnen av förlust. I slutet årtiondet avrättades politiska fångar över hela landet. Det verkliga antalet mördade är okänt. Uppskattningarna rör sig mellan 5 000 och 30 000 döda och försvunna. Vi kommer aldrig att få en exakt siffra. 

Offren för massakern på 1980-talet var främst medlemmar och anhängare av Iranska folkets fadai-gerillor (OIPFG) och Mojahedin-e Khalq (MEK). Omid Montazary påminner oss om att båda grupperna hade en lång historia av samarbete och med de palestinska befrielserörelserna. 

När de iranska marxisterna massakrerades protesterade dock inte deras politiska kusiner i PFLP som funnit nya vänner i den islamistiska regimen och gjort deras fiender till sina egna. Den islamiska revolutionens första utländska gäst var än Yasser Arafat. 

Sahar Delijani (Iransk-Amerikansk författare) skrev för Le Monde: ”Om folkmordet i Gaza var ett lackmustest för vår mänsklighet, har det iranska folkets kamp mot tyranni blivit ett test för vår politik. Ett mått på hur långt vi är villiga att gå – för att rättfärdiga krig, ursäkta diktaturer, rationalisera förtryck, undergräva en kollektiv kamp för befrielse. Och i det testet har vi misslyckats.”

Två brutala alternativ

I dag underblåser de iranska rojalisterna elden som brinner i Iran för att angriparna är min-fiendes-fiende. 

En vän sa: 

”Samma bomber som dödade diktatorn har också dödat mer än 165 flickor i en grundskola i Minab, en liten stad i södra Iran. Och jag är förkrossad över att se hur dessa liv avfärdas som en oundviklig kostnad för övergången till demokrati genom bomber.”

”Deras skola låg nära en IRGC-anläggning.” Så skulle en annan vän säga. 

Vem av oss har ork att argumentera folkrätt och krigets lagar? Vad är ens folkrätt i denna värld efter folkmordet? Det är förmågan att känna varandras smärta som jag vill tala om. 

På morgonen den 28 februari 2026 dödades Ali Khamenei i en israelisk attack. Den 86-årige mannen dog martyrdöden enligt sina anhängare. 

Nu när iranierna går till bårhusen över hela landet och letar bland svarta liksäckar har de svårt att minnas från vilken katastrof de hämtar kvarlevorna av sina nära och kära. 

Alternativen som tornar upp sig framför arvtagarna till mer än hundra års iransk kamp för frihet är en brutal intern förtrycksapparat – som den 86-årige tyrannens martyrdöd blåst nytt ideologiskt engagemang i – eller långvarig instabilitet och krig eller regimskifte genom amerikanska och israeliska bomber.

***

Nej, det är inte rätt

inget blod trycks någonsin i sin sanna färg

på tidningarnas sidor

Baktash Abtin

Baktash Abtin, poet och dokumentärfilmare, avled den 8 januari 2022 i häktet efter att hans fångvaktare nekat honom tillgång till medicinsk vård.