Debatt: Pourmokhtari lämnar över klimatmakten till Kinnunen

Sommaren 2017 röstade en nästintill enhällig riksdag igenom Sveriges klimatpolitiska ramverk. Detta var en historisk och då världsunik politisk reform. Sverige fick världens mest ambitiösa klimatmål, en klimatlag och ett klimatpolitiskt råd som skulle granska regeringens klimatpolitik. Sveriges utsläpp var höga – alldeles för höga. Men det fanns en enighet inom svensk politik om att de skulle minska, att Sverige skulle bli världens första fossilfria välfärdsland och att Sverige skulle vara en del av lösningen, inte problemet. 

Lite mer än fem år senare är det lätt att konstatera att vi idag lever i en annan verklighet. En verklighet där Sverige snabbt har gått från föregångare till bakåtsträvare. Klimatpolitiska rådet konstaterar att för första gången på mer än två decennier ökar nu Sveriges utsläpp till följd av politiska beslut. 

Ända sedan regeringen tillträdde och som första åtgärd lade ner miljödepartementet har de fått massiv kritik för sin klimatpolitik. Forskarsverige, miljöorganisationer, regeringens egna expertmyndigheter och regeringens egen budget visar alla en och samma sak. Sveriges klimatpolitik är inte bara undermålig, den går åt helt fel håll. 

Detta budskap bekräftades tidigare i veckan av Klimatpolitiska rådets granskning. ”Den här regeringen har tappat styrfarten i miljö- och klimatpolitiken och driver en politik som kommer öka utsläppen”, slog rådet fast i sin rapport. Sida upp och sida ner följer sedan en beskrivning av hur regeringens förslag riskerar att omintetgöra våra möjligheter att nå våra egna klimat- och miljömål. 

Samma mål som klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) som ett mantra, eller kanske en besvärjelse, gång på gång upprepat står fast. 

Men ett mål om minskade och en politik för ökade utsläpp känns lika pålitligt som Liberalernas vallöften om Sverigedemokraternas inflytande.

För samtidigt som Pourmokhtari sitter inne på sitt ”superdepartement” verkar det som att regeringen har skaffat ännu en klimatpolitisk talesperson i form av Martin Kinnunen (SD). Det är han som skickades ut för att ta debatterna och försvara regeringens politik efter klimatpolitiska rådets sågning.

Sveriges klimat- och miljöminister är självklart ytterst ansvarig för Sveriges klimatpolitik. Men låt oss inte för den sakens skull låtsas som att Pourmokhtari är det verkliga problemet. Det verkliga problemet är att regeringens klimatpolitik idag bestäms av Sverigedemokraterna.

Alla som någon gång hört Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas miljöpolitiska talesperson, förstår vad jag pratar om. Martin Kinnunen är nämligen en klimatförnekare. Han menar att svenskt klimatarbete inte spelar så stor roll, att Sveriges ökade utsläpp inte gör någon skillnad. Detta trots att FN:s klimatpanel IPCC tydligt visar att alla utsläpp räknas och att världens samlade utsläpp måste försvinna på bara några decennier om vi ska kunna begränsa klimatkrisens mest katastrofala konsekvenser. 

När Martin Kinnunen ges tillfälle att kommentera klimatpolitiska rådets totalsågning av regeringens klimatpolitik så kallar han det för “en rimlig analys”, fullständigt likgiltig och oberörd inför kritiken att han och regeringen aktivt förvärrar den största krisen i mänsklighetens historia. 

Jag är tyvärr inte förvånad. Om Kinnunen fick bestämma skulle Sverige inte ens ha ett klimatpolitiskt råd, eller någon klimatpolitik alls för den delen. Då är det klart att han struntar i det klimatpolitiska rådet, och lika självklart att utsläppen ökar när SD får styra svensk klimatpolitik. 

Här trodde nog många, lite naivt visar det sig, att liberalerna och den övriga regeringen skulle ha något att sätta emot. Istället lägger de sig platt, gång på gång.

Demokrati är på många sätt enkelt. Politiska förslag blir verklighet genom att partier förhandlar och bygger majoriteter. 2017 lyckades vi få sju av åtta partier att enas om att Sverige skulle bli först i världen att nå nollutsläpp. En förutsättning för det var att inte lämna över makten till klimatförnekare. Tyvärr valde M, KD och L ändå att göra just det.

Klimat- och miljöministern är säkerligen inte det huvudsakliga problemet med klimatpolitiken. Men alla partier och politiker väljer vilka de ska samarbeta med. Pourmokhtari har – tillsammans med sin partiledare Johan Perhson (L), statsminister Ulf Kristersson (M) och övriga regeringen – valt att ge Sverigedemokraterna vetorätt över klimatpolitiken, vår tids största ödesfråga. 

Resultatet ser vi nu. Den senaste veckan pekar med smärtsam tydlighet på varför Sverige inte längre är en del av lösningen, och istället snabbt blivit en del av problemet. Svidande kritik från klimatpolitiska rådet, utspel om att man ska nedmontera vindkraftverk och borgerliga politiker som tänker högt om klimatmålen har visat hur Tidögängets ”superdepartement” mer än något annat är en dimridå, ett dåligt försök att dölja hur lite regeringen bryr sig om framtida generationer. 

Om Liberalerna och den övriga regeringen hade menat allvar med att genomföra klimatpolitik som minskar utsläppen finns det partier att samarbeta med. Men det finns ett som tvärtom visat att man bara vill riva ner politiken och öka utsläppen. Tyvärr är det just dem man väljer att samarbeta med, dag efter dag.

Inga långa haranger från en ordrik miljö- och klimatminister kan sänka utsläppen – bara verklig handling. Och någon sådan lär inte komma så länge hon lämnar över klimatmakten till Martin Kinnunen och SD.