Debatt: Politisk styrning av bidrag gör demokratin skörare

När regeringen genom direktiv styr hur myndigheter ska tolka vilka åsikter och analyser som är ”för kontroversiella” för att få stöd, uppstår något långt mer allvarligt än en budgetfråga. Det skapar självcensur. Organisationer lär sig snabbt vilka frågor som är säkra att undvika – inte för att de saknar relevans, utan för att de riskerar finansieringen.  

Formellt är det sant, som företrädare för Jämställdhetsmyndigheten påpekat, att civilsamhället inte har någon rätt till statliga bidrag. Men demokratin bygger inte enbart på juridiska rättigheter, utan på funktioner. 

Civilsamhällets roll är att vara en kritisk röst, en kunskapsbärare och en granskare. Även när det som granskas är obekvämt för makten. När finansiering används som ett styrmedel för att definiera vad som är ”acceptabel” analys försvagas just denna roll.  

Detta blir särskilt allvarligt när det handlar om rasifierade och politiskt laddade strukturer, såsom den återkommande tropen om den ”farliga bruna mannen”. Föreställningen har länge använts för att legitimera islamofobi, hårdare migrationspolitik och kollektiv skuldbeläggning av muslimska män, ofta i kvinnors rättigheters namn. Det är ett tydligt exempel på femonationalism – när jämställdhetsretorik kidnappas för att driva rasistiska och exkluderande politiska projekt.

I Kvartals artikel blir detta smärtsamt tydligt. Där återberättas paneldeltagarnas beskrivningar av hur varje försök att tala om islamofobi snabbt leder till att de själva stämplas som islamister. Därefter analyserar Christer El-Mochantaf dessa utsagor och landar i just den anklagelsen. Det är inte bara ironiskt. Det är ett exempel på exakt den tystande mekanism som diskuterades.

Samtidigt lyfter han också hotet om ”islamistisk påverkan” och att Försvarets forskningsinstitut varnat för påverkanskampanjer. Men det betyder inte att varje analys av islamofobi är ett uttryck för sådan påverkan. När dessa två saker glider ihop i det offentliga samtalet blir resultatet en farlig sammanblandning: kritik likställs med extremism. 

I flera EU-länder har vi sett hur anti-gender- och anti-rights-aktörer jobbar strategiskt genom media för att misstänkliggöra progressiva organisationer, inte minst de som arbetar med jämställdhet och klimat. Ofta följs detta av påtryckningar mot bidragsgivare och myndigheter, med målet att försvåra organisationers finansiering. Även när detta mönster inte tar sig exakt samma uttryck i just detta fall bidrar dess blotta existens till försiktighet och självcensur inom civilsamhället.

Signalen blir tydlig: vissa analyser är mer riskabla än andra, vissa mänskliga rättigheter mer förhandlingsbara – och vissa röster förväntas vara tystare än andra. 

Detta är inte ett isolerat svenskt fenomen. I Tyskland har statens hårda tillslag mot Palestina-demonstrationer och inskränkningar av mötes- och yttrandefriheten lett till att landet nyligen nedgraderats i Civicus ranking av civilt utrymme. Tyskland klassas nu på samma nivå som Ungern när det gäller begränsningar av civila friheter. Det är ett tydligt exempel på hur snabbt demokratiska tillbakagångar kan normaliseras även i länder som betraktar sig som rättsstatliga förebilder.  

Parallellt ser vi hur extremhögern i Europa gynnas av att vissa frågor görs politiskt radioaktiva. När strukturell rasism, islamofobi och maskulinitetsnormer inte längre anses ”bidragsmässigt säkra” att diskutera, lämnas tolkningsföreträdet fritt till dem som har mest att vinna på förenklade och demoniserande narrativ. 

Att detta sker i en tid när civilsamhället redan går på knäna efter omfattande nedskärningar i offentliga medel förstärker effekten. Signalen blir tydlig: vissa analyser är mer riskabla än andra, vissa mänskliga rättigheter mer förhandlingsbara – och vissa röster förväntas vara tystare än andra. 

Det är just här demokratin blir sårbar. När civilsamhällets möjlighet att föra normkritiska och politiska samtal begränsas, inte genom förbud utan genom ekonomisk styrning, urholkas dess funktion. Ett levande civilsamhälle kräver utrymme att diskutera svåra frågor utan att mänskliga rättigheter görs villkorade.