Debatt

Debatt: Politisk klimataktivism – var finns den i Sverige?

Vi måste hjälpas åt att förankra det faktum att klimatpolitiska lösningar inte kommer från de etablerade, skriver debattören.
Vi måste hjälpas åt att förankra det faktum att klimatpolitiska lösningar inte kommer från de etablerade, skriver debattören. Bild: Bild: Thomas Johansson/TT

Dagens ETC. Vi måste introducera en folklig, aktivistisk våg av nej-sägare i och utanför riksdagen, skriver Mats Sederholm.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Klimataktivism har länge varit etablerad i Sverige. Den syns och hörs i demonstrationer och aktioner som samlat tusentals människors stöd. Men en klimataktivism som saknar en motsvarande politisk aktivism riskerar att bli till en isolerad företeelse utan förmåga att skapa en skillnad. ”Politiker, gör något” måste förvandlas till: ”Politiker, gör så här!”

Lösningen på klimatproblemen kräver systemmässiga förändringar. Detta är inget som våra vanliga politiker vill beröra. Istället överöses vi med i grunden orealistiska ekonomiska/gröna lösningar normaliserade av klimatreportrar, svenska politiker och EU-politiker som hoppfulla initiativ så att vi i grunden slipper en omställning av vårt samhälle.

Men är det någon gång i historien som medborgare måste ta initiativet såsom medborgare så många gånger tidigare gjort så är det nu. När systemförvaltande politiker vacklar och blockerar förändringar som handlar om ifall vi kan undvika enorma klimatkatastrofer framöver så är det en demokratisk akutsituation. Den måste lösas med en överdos av demokrati.

Arabiska våren uppmärksammas då det är tio år sedan upproren för demokrati löpte längs Nordafrika hela vägen bort till Persiska viken. Vid samma tid formades också nya politiska radikala rörelser runt Medelhavet och inte minst så skapades Occupy-rörelsen som rörde upp ett enormt politiskt aktivistiskt moln över hela världen. De ”en procenten” är ett välkänt begrepp.

Idag är det i stort sett helt tomt på systemprotester i Sverige. Var finns de demonstrerande politiska klimataktivisterna med plakat som ifrågasätter den för klimatet så destruktiva tillväxtgalenskapen eller konsumtionskulturen? Var finns förslagen på en statlig intervention för att styra upp åtgärderna mot klimatproblemen och styra om de ekonomiska prioriteringarna? Kanske en statlig utgivning av svenska gröna obligationer öronmärkta för finansiering av gröna omställningar, gröna jobb och med krav på ett folkligt inflytande. En nygammal demokrati som till skillnad från dagens rent representativa, institutionella, teknokratiska och oantastbara kan få människor att känna ansvar och delaktighet i den krävande systematiska omställning som är helt nödvändig.

Synen på den Arabiska våren präglas gärna av en västerländsk självgodhet, hur de borde agera för att kunna introducera demokrati. Samtidigt står vi här med byxorna nere med politiska och ekonomiska makthavare som ser till att hålla undan varje tänkbar realistisk klimatlösning med en demokratisk medborgerlig förankring. Dagens Nyheter föreslår ironiskt nog de arabiska länderna: ”Det krävs ett tryck underifrån”. Men en sådan strategi i Sverige skulle man förmodligen håna som populism och demonisera som extremism.

Det krävs nya politiska klimataktivister. Och kanske det är vad Johan Ehrenberg på Dagens ETC vurmar för i sin artikel om behovet av ett klimatparti. Ett parti med aktivister i kostym som i riksdagen säger nej och vågar skapa en del konstruktiv anarki bland sömniga yrkespolitiker. Politiska pirater som törs säga nej till en pragmatisk politik som vi vet kommer att leda oss rakt in i en återvändsgränd. För det räcker inte med ett tjusigt grönt partiprogram. Det kommer att krävas radikala personligheter. Modiga, envisa, konfliktresistenta och målmedvetna ledamöter utan karriärsanspråk som agerar på uppdrag av miljoner oroliga och uppgivna svenskar som gett upp på politiken.

Klimatproblemen är genomgripande annorlunda. Lösningarna kommer att vara genomgripande annorlunda. De som kommer att driva förändringarna kommer också att vara annorlunda medan de som söker efter en vanlig politisk reformjargong  med vanliga välklädda, vältaliga politiker som låter som vanliga politiker ska göra, aldrig förstått vad som krävs.

Vi måste hjälpas åt att förankra det faktum att klimatpolitiska lösningar inte kommer från de etablerade, vi måste hjälpas åt att uppmuntra alla tänkbara radikala och politiskt breda idéer. Vi måste introducera en folklig, aktivistisk våg av nej-sägare i och utanför riksdagen.

Vi borde introducera den svenska klimatvåren. Och vem vet, den kanske sprider sig.