Debatt. .

2015-08-27 03:00
Göran Hägglund. En i raden av politiker som gått över till näringslivet. Bild: Pontus Lundahl / TT
Göran Hägglund. En i raden av politiker som gått över till näringslivet.

Politikerlönerna är en dörr rakt in i näringslivet

Politikernas löner ligger på samma nivå som näringslivstopparna och resulterar i att det enda och naturliga steget för att behålla samma lön blir att ansluta sig till dem, skriver Simon Normark från SSU.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Med beskedet om att den förre detta socialministern Göran Hägglund går till det privata vårdbolaget Aleris har debatten om lobbyism återigen fått liv. Jag välkomnar detta.

Listan på politiker som byter talarstol, voteringar och statsbudgetar mot kvartalsbudgetar och företagsstyrelser kan tyvärr göras lång. Där återfinns politiker som den före detta socialdemokratiske statsministern Göran Persson, före detta landstingsrådet Filippa Reinfeldt och nu senast också Kristdemokraternas avgående partiledare – före detta socialminister Göran Hägglund.

De två sistnämnda har med sin politik direkt gynnat de företag som de sedan anslutit sig till, genom att underlätta för dem att roffa åt sig vinster på skattebetalarnas bekostnad. Det är ren och skär korruption.

Men varför faller politiker handlöst in i näringslivets tjänst? Det finns ett flertal anledningar, men jag menar att en stor anledning är de höga politikerlönerna.

Riksdagsledamöter har ett grundarvode på 61 000 kronor i månaden. Talmannen och statsministern tjänar 120 000 kronor. Borgarråden i Stockholm tjänar ungefär lika mycket som ministrarna, ca 94 000 kronor i månaden. Det är löner som ligger på samma nivå som näringslivstopparna och resulterar i att det enda och naturliga steget för att behålla samma lön blir att ansluta sig till dem.

Men varför behöver man behålla samma lönegrad då? Jo, de höga lönerna medför en naturligt höjd levnadsstandard; man har råd att köpa bostad, skaffa en schysst bil och andra förmåner och privilegier som man kanske inte hade råd med innan. Ens intressen ändras och därmed också ens lojaliteter. Detta medför en naturlig risk, som inte funnits innan bland vänsterpolitiker, att politiken blir med företagsvänlig och gynnar den hop höginkomsttagare man själv har fått anslutit sig till.

De som anser lönerna vara skäliga kör ofta med argumentet att om politikerna har höga löner så blir de mindre mottagliga för mutor och liknande. Men samtidigt kan man vända på myntet och säga: Ska vi behöva muta våra egna företrädare med höga löner för att garantera deras lojalitet med folket som de fått sitt förtroendeuppdrag ifrån?

Det om något är ju ett bevis på att internpolitiska utvecklingen är på väg åt fel håll. Vi kan aldrig få bort en dålig kultur genom att själva reproducera det beteendemönster som ger upphov till den.

Politikers höga löner och inträde näringslivet är ett stort demokratiproblem i Sverige. Ett stopp för höjningar av politikernas löner samt att en lagstiftning om en karantäntid mellan en politikers avgång och senare inträde i är på sin plats.  

Simon Normark 
SSU Västerort