Debatt: Politiker måste se ”Bullets” – och göra mer för barnen

Frågan om barn som begår våldsbrott har aldrig varit mer aktuell än nu. Alla är överens om att vi behöver få stopp på nyrekryteringen in i kriminella miljöer.

När man ska lösa ett problem är det bra att först försöka förstå det. Och det är för få av dem som styr Sverige som förstår varför allt fler barn i framför allt segregerade och socialt utsatta förorter begår allt grövre brott.

En person som däremot gör det är Payam ”Peppe” Boroodjeni. Peppe var länge chef för Fryshuset i Husby och en nära samverkans­partner för mig och polisen i arbetet med att förhindra nyrekrytering. Peppe har nu lämnat Husby, men inte sitt engagemang. Han är en av upphovsmakarna bakom en film, ”Bullets”, som skapades med ­ambitionen att just få folk att förstå.

De har lyckats.

”Bullets” använder berättandet för att beskriva hur en ung pojke med en kärlek till djur och drömmar om att bli veterinär sugs in mot våldsdåd och gängkriminalitet. Filmen illustrerar på ett brutalt sätt hur starka krafterna som drar i de här barnen är. Och den träffar som ett slag i magen.

Jag såg ”Bullets” första gången under en visning på Almedals­veckan förra året. Peppe hade då förhoppningen att den skulle påverka politiken inför valet. Så blev det inte. Filmen blev för bra, så det blev istället en långsammare planering för den biopremiär som kom nu i helgen.

Men det är inte för sent att låta ”Bullets” påverka den kriminal­politiska debatten. Filmen ger inga svar, men belyser träffsäkert många högaktuella frågeställningar, som trångboddheten, svårigheten i föräldraskapet när man inte förstår eller litar på samhällsinstitutioner, och närvaron av förebilder som spelar på känslan av utanförskap och erbjuder en identitet i motsatsförhållande till samhället.

Hade då den kämpande mamman blivit hjälp i sitt föräldraskap genom hot om vräkning eller indragna bidrag? Hade barnen med begynnande kriminella beteenden fåtts på bättre tankar genom förnedringsstraff i sin skola? Eller hade den här sortens åtgärder, som förordas av partier bakom regeringsmakten, snarare ökat misstron mot samhället och knuffat in de här barnen ännu mer i famnen på kriminella?

För mig är svaret tydligt.

Filmen berör också viktiga skyddsfaktorer som en engagerad lärare eller ett tillgängligt civilsamhälle (i det här fallet en 4H-gård). Dessa krafter behöver rätt förutsättningar.

Under mina år i Järva hade jag förmånen att samverka med starka skolledare som rektor Helya Riazat som personligen såg till att hennes skola hade förtroendefulla ­relationer med alla vårdnadshavare och skolchefen Happy Hilmarsdottir som bidrog till att kraftigt förbättra gymnasiebehörigheten hos barnen från de kommunala grundskolorna.

Utvecklingen går att vända, men det kräver en kombination av engagemang, kunskap och tilldelning av resurser.

Där spelar också polisen en ­nyckelroll. I det Husby som ­”Bullets” spelades in i och ­bygger på heter en av de främsta ­förebilderna Rissa Seidou. Hon var en av områdespoliserna i min grupp, och hade ett oöverträffat förtroende bland inte minst föräldrar i ­området. Den sortens förebyggande polisverksamhet, där man samverkar med skola, socialtjänst, fritidsverksamhet och föräldrar är dock ofta lågt prioriterad och försvinner lätt när olika former av polisiära luckor ska täckas.

Jag rekommenderar alla att se ­”Bullets”. Ta sedan med er intrycken därifrån och omsätt dem i handling och politik. De här barnen behöver oss, samhället, mer än någonsin. Vi behöver hitta rätt sätt att hjälpa dem och deras familjer innan de får en pistol eller handgranat i handen. Och vi har inte råd att betala priset det kostar för varje barn vi misslyckas med.