Debatt: Politiken saknar antirasism – det verkar gälla också för V

Krig och oroligheter i världen gör att bristen på rättvisepatos och civil­kurage i Sverige blivit allt tydligare. 

Det svenska kappvändandet kring Natomedlemskapet säger allt! Aldrig någonsin har svenska höger- och vänsterpartier varit så överens kring inriktningen på såväl svensk utrikes- som inrikespolitik. I de ­stora medierna dominerar nu högerns perspektiv på frågor om migration, kriminalitet och skattesänkningar för de rika. 

Långt ner på agendan är det antirasistiska motståndet. 

Den gemensamma agendan är i stället partiernas offensiva kampanj att skuldbelägga alla oss som avviker från den vita normen. Förslag som att tvååringar i förorter ska adhd- testas, att det ska införas maxkvoter för icke-vita i områden såsom i sossarnas Somalitown eller att utomeuropeisk invandring ska begränsas till ett minimum för välfärdens överlevnad, har blivit politisk mainstream utan att ifrågasättas av vita majoritetspolitiker. 

Detta gör oss inom Black Lives Matter Sweden (BLMSWE) och många med oss mycket besvikna.

Vi anser att det saknas anti­rasistisk kraft i svensk politik, även i vänsterns politik. Medan frågor om jämställdhet och till viss del hbtq+ med rätta blivit politisk main­stream, så saknas antirasistisk ideologi och sakpolitik bland partierna.

Detta trots att rasism är den mest omfattande diskrimineringsgrunden inom arbete, utbildning och bostad. För att inte tala om den nationella gemenskapen i landet. 

Inte ens i bakvattnet av val­förlusten till en SD-styrd regering eller efter Brottsförebyggande rådets årliga rapporter om att hatbrott baserat på afrofobi är störst och stigande i vårt land så finns det något som helst tecken på att trappa upp det antirasistiska motståndet. 

Antimobbningstiftelsen Friends nya rapport visar tydligt att trakasserier baserat på islamofobi och etnicitet drabbar var fjärde elev i mellan- och högstadiet i Sverige. Det råder med andra ord inga som helst tvivel om att vårt samhälle präglas av kraftigt ökad rasism och att de ledande politiska partierna i landet, inklusive Vänsterpartiet, kapitalt misslyckats med att visa sig handlingskraftiga och rörelse­byggande kring antirasism. 

Det är därför djupt beklagligt att läsa Vänsterpartiets valanalys där de pekar ut just en av dessa handlingskraftiga personer som syndabock för valförlusten. Varför? Jo, därför att Riksdagsledamoten och ord­förande för civilutskottet, Malcolm Jallow, solidariskt viftade med en PKK-flagga i Almedalen. 

Är detta förbjudet enligt partiets högst beslutande organ? Nej, tvärtom! Partiets kongress har de facto fattat ett beslut att vara solidarisk med det kurdiska folket. Att peka ut och benämna enskilda individer på detta vis är beklagligt, att dessutom göra det om en svart man som är en förkämpe inom partiet mot rasism är ett principiellt haveri. 

Vår slutsats är:

• Att partistyrelsens ambition att klamra sig fast vid maktens korridorer sker på bekostnad av den traditionella vänsterns slogan ”internationell solidaritet och klasskamp”. 

• Att solidaritet med kurdiska folket stämplas som en skymf för partiet är allvarligt och oroande. Idag kurdiska folket, imorgon Palestina! 

• Att ordet rasism saknas i ­analysen samt att partistyrelsen inte rekommenderar en upptrappning av antirasistiskt arbete är sorgligt nog talande för samtidens politiska anda. 

Har Vänsterpartiet upphört med att vara ett antirastiskt parti?

Är Vänsterpartiet uppriktig mot sina afrosvenska väljare när det gäller hur mycket till höger partiet börjat röra sig under valrörelsen men även efter?

På det sätt vilket Vänsterpartiet pekar ut en svart man som syndabock är alltför bekant.

BLM accepterar inte sådan anti­svart retorik från något parti.

Black Lives Matter Sweden backar Malcolm Jallow. Vi anser att Vänsterpartiet bör be honom om ursäkt för sitt agerande.

Vidare uppmanar vi alla landets partier vars värdegrund vilar på öppenhet, tolerans, alla människor lika värde, rättigheter och möjligheter att genast börjar föra en uttalad och konsekvent antirasistisk politik!