Hoppa till innehållet

ETC Göteborg

Debatt: Min kära statsminister

"Är det här verkligen den här människan du vill vara? En del av en regeringsmakt som vänder ryggen till en hel professions kunskap och protester?"
"Är det här verkligen den här människan du vill vara? En del av en regeringsmakt som vänder ryggen till en hel professions kunskap och protester?" Bild: Bild: Christian Egefur

ETC Göteborg.

Vi lär inte andra att ta ansvar genom att svika vårt. Vi bara tappar oss själva, skriver debattören.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.

Midsommar har kommit och gått. Sommaren står för dörren och semestern hägrar. Men den här sommaren ser jag inte fram emot med förhoppningar och glädje. Det finns ingen ork för det.

Den senaste månaden har varit en av de tuffaste jag har upplevt under hela mitt yrkesliv, kanske i livet. Jag har jobbat på olika typer av boenden under mina 20 verksamma år och jag har mött många trasiga liv och svåra historier. Men det jag står inför nu, på vårt HVB-hem för ensamkommande, går inte att jämföra med något jag mött tidigare.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

 

Det finns en kille som jag levt bredvid som professionell i två års tid nu. Vi har haft en otrolig resa genom olika landskap, vi har gråtit och skrattat och bråkat tillsammans. Jag har fått följa honom på vägen från en pojke till en ung man. Detta är killen jag initierade hela #vistårinteut för att rädda (för det var inte mera nobelt än så).

Under maj och juni har han nu fått sitt andra och tredje avslag och vi har nått vägs ände. Jag misslyckades med att rädda honom. Nu finns det bara svåra val och ovisshet kvar för honom. Acceptera att åka tillbaka till ett krigsdrabbat Afghanistan, där han inte har någon eller något, förutom svåra minnen kvar. Eller försöka leva som papperslös i Sverige i väntan på en förändring i politiken. Hoppet att han en dag får vara en del av det Sverige han älskar och vill kalla sitt.

Mitt hjärta brister medan vi försöker göra en plan för hans nästa steg och jag förstår inte att vi har kommit hit, att detta verkligen händer. Jag vill inte. Jag vill inte. Men det är ingenting jag kan göra. Det är verkligen inte detta jag trodde att mitt yrkesliv skulle innehålla. Vi skulle aldrig acceptera att svenska ungdomar behandlades så här.

Vem är du i allt detta Stefan? Vem vill du vara? Bortom politikern och statsministern, finns en människa. Jag vet. Jag har sett honom. Vi möttes du och jag på Världskulturmuseet i Göteborg den 30 november 2016. Det var då jag som initiativtagare till rörelsen #vistårinteut, lämnade över ett upprop från oss professionella, som i vår vardag möter ensamkommande. Ett upprop med drygt 12 000 underskrifter. Vårt syfte var att du skulle få upp ögonen för den humanitära katastrof som vårt land nu står mitt i. Som vi redan då såg komma.

Under det korta samtal vi hade mötte jag för några sekunder en medmänniska. Inte en politiker. Jag såg tårarna stiga i dina ögon och vi berördes tillsammans över en kille som fått avslag och blivit åldersuppskriven samma dag. Sen kom politikern fram och du kom med alla de argument som politikern i dig har.

Vad hände sen? Läste du vårt upprop? Ryckte du på axlarna? Brast ditt hjärta?

Jag ser dig prata med min #vistårinteut-kollega Stina på politikerveckan i Järva och det är som en inspelning av det du sa till mig 6 månader tidigare: Vi måste tvinga andra länder i Europa att ta sitt ansvar. Vi kan inte ensam ta allt på oss. Och du nämner den fruktansvärda händelsen på ett HVB hem hösten 2015, som någon form av exempel på den så kallade systemkollapsen, som nödvändiggjorde helomvändningen vårt land gjorde då, i november 2015.

Jag accepterar inte längre dina argument. De håller inte. Vi lär inte andra länder att ta ansvar genom att svika vårt. En enskild, fruktansvärd händelse, som vi alla förtvivlade över, försvarar inte att döma tusentals unga människor till utvisning, på rättsosäkra grunder. Signalen “kom inte hit” är redan skickad, tydligt och klart. Vi behöver inte sparka på de ungdomar som finns hos oss längre för att göra poängen tydligare. Budet har gått, de kommer inte längre hit. Vi kan ta ansvar för dem som redan är här utan att öppna alla dörrar igen. Som jag ser det finns det bara förlorare i det som nu sker.

Vad säger jag till min kille som blivit offer i en politisk helomvändning? Att han offras för att göra ett ställningstagande gentemot andra EU länder om mänskliga rättigheter och solidaritet?

Vad tänker du där bakom politikern? Vem är du när dörren stängs och ingen annan är nära? Är det här verkligen den här människan du vill vara? En del av en regeringsmakt som vänder ryggen till en hel professions kunskap och protester? Som ser åt andra hållet medan unga människor, som var barn med skyddsbehov när de kom till oss, skickas till förtryck och kanske död?

Eller fäller du också i tystnad en tår för min kille som jag nu ska skicka ut i otryggheten och undrar hur vi hamnade här?

Med vänliga hälsningar,

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00