Debatt: Öppet brev till Ingvar Carlsson och Bengt Göransson

Bästa Ingvar och Bengt.

Jag skriver till er båda, eftersom jag genom åren uppfattat dig Ingvar Carlsson och du Bengt Göransson, som de mest hedervärda socialdemokraterna under min levnad (och så Olof Palme givetvis), sprungna ur den genuina solidariska myllan gödslad med broderskap, jämlikhet och frihet.

Men nu är det illa. Nu måste det tas på allvar, att partiet med ett medmänskligt ansikte och en humanistisk själ, driver in i kallhamrad cynism och förakt för barn och ungdomar som mardrömmer om sin kommande nöd och död varje natt i ångest värre än du och jag kan föreställa oss.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag är nu en 70-årig arg, frustrerad och ”galen” pensionär (”galen” som en gång de galna mödrarna i Argentina) och dessutom allmänläkare, som har svårt att se de alltfler ensamkommande ungdomarna, framförallt afghanska ungdomar, slockna i sina förhoppningar om ett bättre liv, tappa livsgnistan och glida in i hopplöshet.

Jag behöver inte berätta för er att de flydde med sina föräldrar (eller bara mamman, eftersom pappan oftast har dödats) från taliban-terror under 90-talet och sedan i Iran levt i skräck för att bli upptäckta och deporterade till en säker död i Afghanistan eller tvingats att slåss mot daesh i Syrien – lika illa båda alternativen. Att deporteras till Afghanistan/Kabul innebär prostitution, kriminalitet, pojkdans för äldre gubbar med tillhörande sexuella övergrepp eller att bli taliban för att få mat och tak över huvudet och allra värst, att tvingas bli självmordsbombare. Fly igen …

Jag har mött fruktansvärd ångest hos ensamkommande ungdomar på Förvaret, där de befinner sig inlåsta utan allt socialt stöd inför en hotande deportation. Andra upplever livets totala meningslöshet och av dessa hamnar säkert en del i reell apati eller gör självmordsförsök eller fullbordar sin suicid. Vi ser redan nu, innan den stora utvisningsvågen som planeras, har satts i verket, att ungdomar med apati börjar uppträda. 

Hjälper inte humanitära skäl för att ge dessa 20 000–30 000 ungdomar asyl, finns det ekonomiska argument väl så starka för asyl. Åren 1998–99 fick vi de minsta årskullarna vi haft och runt de åren är just dessa ensamkommande barnen födda. Rimligen borde vi vara glada över att de kommer och fyller ut hål i befolkningsstatistiken. 

Arbetsförmedlingen säger att vi behöver 63 000 nyanlända varje år för att klara av välfärd och bygget av nästa Sverige. Vår statsminister säger att vi måste bygga väldigt många lägenheter inom de närmaste tio åren. Bra, men det finns få, väldigt få hantverkare, byggare elektriker, rörmontörer, snickare – det är just i dessa yrkeslinjer som våra ensamkommande finns eller kommer att finnas. Ja, jag behöver inte berätta mer för er, de är säkert kända fakta för er.

Jag har levt med och burit på mycket sorg, smärta och svåra levnadsöden i mitt yrkesliv som läkare och klarat mig ifrån att inte trasas sönder av det.  Men detta, Bengt och Ingvar, är så mycket svårare. Jag har också nyanlända i mitt hem, grabbar i mitt liv, de som blivit mina söner. Så stor ångest och smärta som denna, det är för mycket även för mig. Jag tänker stundligen på vad som ska ske med dem … asyl eller utvisning till givet elände och dödshot. 

Om jag återkommande hemsöks av nattliga mardrömmar, hur är det då inte för ”mina” och alla andra ensamkommande pojkar? Och hur är det för alla de som bryr sig och engagerar sig på olika sätt för dessa ungdomar? Vi är väldigt många … väldigt, väldigt många. Och jag funderar över vad detta gör med vårt Sverige, det att man inte verkar bry sig. 

Många inom det socialdemokratiska partiet, vet jag, sympatiserar med mina tankar. Jag tänker bara, Bengt och Ingvar, detta djävulska skeende kan ni väl inte acceptera? Inte som riktiga socialdemokrater! Vad kan ni göra?

Jag tror uppriktigt att ni två egentligen tycker att deportationen av unga människor till ett okänt kaosartat Afghanistan, är vansinnigt inhumant och bara fel.

Ge mig och ”mina” grabbar ett hopp ber en ”galen” pensionär och ”extrafarsa”.