Debatt: Nollvisioner räddar inte kvinnor

Regeringens pressträff om kvinnofrid, där en nollvision mot dödligt våld mot kvinnor och ett nytt ministerråd presenterades, kom efter att två kvinnor mördats under julhelgen. Den kom också efter att kvinnors och tjejers ilska över otrygghet och politisk ansvarslöshet till slut nått hela vägen in i regeringens korridorer. 

Nyligen fick Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, sin inbjudan till att träffa rådet. Vi kommer att framföra vår analys om varför åtgärderna som tas fram inte fungerar.

Det var länge sedan ordet kvinnofrid nämndes så ofta från regeringshåll som under nämnda pressträff. Men frågan är inte hur många gånger det sägs, utan vilken förståelse som ligger till grund för politiken. För det är inte orden, utan innehållet och den kunskap politiken vilar på, som avgör om kvinnor och tjejer faktiskt kommer att bli tryggare.

Ett liknande råd, Nationellt råd för kvinnofrid, som inrättades 2001 och slutrapporterades 2003, talade om samhällets ansvar för kvinnofrid. Kvinnofridsbegreppet innebar då att förebygga mäns våld mot kvinnor, hjälpa kvinnor som blivit utsatta och säkerställa att det fanns stöd och hjälp när hon brutit sig fri från den våldsamma mannen. 

För Roks som både deltog som expert i rådet och i decennier har arbetat mot mäns våld mot kvinnor, tjejer och barn framstod regeringens senaste pressträff som ännu ett exempel på hur denna förståelse av våldet verkar ha försvunnit helt. Mäns våld mot kvinnor är inte ett slumpmässigt fenomen. Det är ett uttryck för en strukturell maktobalans mellan könen. 

Omfångsstudien ”Kvinnors trygghet” från 2022 visar att 55 procent av alla kvinnor som svarade hade utsatts för någon form av våld av en man efter 15 års ålder, och 42 procent före 15 års ålder. Det handlar bland annat om slag, hot, våldtäkt och sexuella trakasserier. När fler än varannan kvinna har erfarenhet av mäns våld kan det inte förstås som enskilda avvikelser – det är ett system.

Trots detta präglades pressträffen av fragmenterade förklaringsmodeller. Våldet kopplades till psykisk ohälsa, gängkriminalitet och invandring. Det ger en bild av att det är särskilda män som slår, hotar och dödar. Men verkligheten för kvinnor och tjejer ser annorlunda ut. Kvinnor och tjejer lever i otrygghet eftersom de inte vet vilken man som kan vara förövaren. Och efter 50 års arbete i kvinnojourerna och tjejjourerna har vi inte kunnat identifiera någon särskild grupp män som utsätter, eller någon särskild grupp kvinnor som utsätts. Något som både nationell och internationell forskning bekräftar.

Kvinnor och tjejer söker stöd, men samhällets stödinsatser ser inte det strukturella i våldet mot dem, och våldet fortsätter. 

2001 kunde man se ett starkt samband mellan mäns och kvinnors privata och offentliga makt. Man såg att utmaningen var en djupt liggande föreställning i vårt samhälle om mäns rätt till makt och kontroll över kvinnor och tjejer. Dessa mönster finns världen över, oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Tendensen att peka ut invandrade män som särskilt våldsamma måste därför motarbetas. Inte för att det inte kan vara invandrade män som utsätter, utan för att man missar det strukturella våldet i utpekandet.

2026 har politiken fragmenterat våldet, gjort det könsneutralt och därmed dolt kunskapen om det systematiska våld som både forskning och den tidigare kvinnofridspolitiken vilade på. Fokus har istället riktats mot att våldet skulle vara individuellt och importerat. 

Denna kritik delas även av Grevio, Istanbulkonventionens expertråd, som i sin senaste rapport från november 2024 varnade Sverige för att arbetet mot mäns våld mot kvinnor saknar sammanhållning och alltför ofta reducerar våldet till individuella, kulturella eller etniska förklaringar, istället för att förstå det som ett strukturellt uttryck för en maktobalans mellan könen.

Konsekvenserna bär kvinnorna. Socialstyrelsens senaste skade- och dödsfallsutredning bekräftar just att samhällets skyddsnät allvarligt brister. Socialtjänstens otillräckliga utredningar har lett till att kvinnors stöd och skydd har uteblivit, och Polismyndigheten ställer varken rätt frågor eller tar upp polisanmälningar. Kvinnor och tjejer söker stöd, men samhällets stödinsatser ser inte det strukturella i våldet mot dem, och våldet fortsätter. 

Under pressträffen lyftes även flera reformer fram som framgångar. Roks delar bilden av att många åtgärder har genomförts under mandatperioden. Men det är också dessa reformer som kvinnojourer och tjejjourer runt om i landet dagligen ser konsekvenserna av – konsekvenser som ofta står i direkt motsättning till de uttalade ambitionerna.

Förändringarna i föräldrabalken som skulle skydda barn och mammor från umgänge med våldsamma pappor har inte stoppat umgänget. SVT:s granskning av 300 domar, efter ny lagstiftning, visar att våldsamma pappor fortfarande beviljas vårdnad eller umgänge. 

Tillståndsplikten för skyddade boenden, som sades skapa ordning i ett oreglerat fält, har i praktiken lett till att kvinnor och barn nekas placering, samtidigt som en vinstdrivande marknad vuxit fram som tränger undan kvinnojourernas samhällsbärande skyddsarbete. 

En politik som inte erkänner mäns våld mot kvinnor som strukturellt kommer inte att förebygga våld, bara administrera dess konsekvenser. 

Skärpta straff har inte visat sig leda till fler uppklarade brott eller fler fällande domar. Utvidgade kontaktförbud har inte inneburit ökad frihet för kvinnor som lever med skyddade personuppgifter.

Att införa en nollvision mot dödligt våld och ett ministerråd för kvinnofrid riskerar att bli symbolpolitik om den kunskap som byggt tidigare framsteg suddas ut. Utan en tydlig analys av våldet som strukturellt, utan att ta tillvara på den samlade kunskapen och erfarenheten från kvinnojourer och tjejjourer, och utan att låta kön, makt och våld vara utgångspunkten, kommer nya åtgärder inte att rädda liv.

En politik som inte erkänner mäns våld mot kvinnor som strukturellt kommer inte att förebygga våld, bara administrera dess konsekvenser. Och när politiken blundar för att mäns våld mot kvinnor är ett systemproblem blir nollvisioner inte ett skydd – utan ett svek.