Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Natoavtal är inte feministisk politik

”Det är ju inte Ryssland som Nato och dess medlemsstater just nu riktar in sina väpnade insatser mot. Det är människor på flykt.”
”Det är ju inte Ryssland som Nato och dess medlemsstater just nu riktar in sina väpnade insatser mot. Det är människor på flykt.” Bild: Bild: Gyorgy Varga/AP/TT

Dagens ETC.

Att regeringen på riktigt står beredd att inleda ett ännu närmare samarbete med en militärallians vars övriga medlemmar sätter in armén för att möta kvinnor på flykt, samtidigt som den kallar sig feministisk, är en minst sagt svårsmält tolkning av det ordet.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Den 25 maj ska riksdagen rösta om att godkänna det så kallade värdlandsavtalet, som redan godkänts av världens första feministiska regering. Det vill säga det avtal som möjliggör för Natoländer att, på inbjudan av Sverige, placera soldater och materiel i landet. Kanske också, är det sagt, använda Sverige som bas för krigföring mot andra länder. 

Om förslaget går igenom och avtalet undertecknas, innebär det ett stort kliv närmare militäralliansen. Många förespråkare för avtalet pekar på att Ryssland nu rustar upp, och genomför olika övningar och våldshandlingar i vårt närområde, som den så kallade Ryska påsken och annekteringen av Krim. Ett ännu närmare samarbete med Nato skulle, enligt förespråkarna, bidra till säkerhet för Sverige den dagen Ryssland anfaller. För den som lyssnar på Natokramarna, kan lätt få intrycket av att ett ryskt anfall mot Sverige är nära förestående.   

Men det spelar ingen roll vilka brösttoner Natoförespråkarna tar till för att hävda att Ryssland är det stora hot som motiverar godkännandet av värdlandsavtalet. Det är ju inte Ryssland som Nato och dess medlemsstater just nu riktar in sina väpnade insatser mot. Det är människor på flykt.

De båda Natoländerna Slovenien och Bulgarien beslutade i slutet av februari att deras respektive arméer ska sättas in vid gränserna. I båda länderna anges det att uppgiften är att hjälpa gränspolisen att hantera flyktingsituationen, men att de militära soldaterna får använda våld i nödsituationer för att garantera säkerheten. I början av februari inledde också Nato en egen operation i Medelhavet som går ut på att plocka upp flyktingbåtar med destination Grekland, och skicka tillbaka deras passagerare till Turkiet. Här sägs anledningen vara att få ett slut på den illegala människosmugglingen, ja, till och med att rädda liv. Samtidigt fördjupar EU-länderna samarbetet med Natomedlemmen Turkiet, som med Stefan Löfvens goda minne ska agera som Europas gränsvakt. Militariseringen av de europeiska gränserna eskalerar för varje vecka. 

Samtidigt debatteras de föreslagna lagändringarna om försvårande av familjeåterförening. Möjligheten till familjeåterförening har hittills varit ett halmstrå för många, där barn, kvinnor, gamla eller sjuka på flykt kanske kan slippa den farliga resan över Medelhavet och istället kan resa något mer tryggt till EU-länderna och återförenas med den familjemedlem som klarade resan. I och med att Sverige nu planerar att avskaffa den möjligheten kommer antalet människor som tvingas att göra resan själva att öka. Barnombudsmannen har kallat lagförslaget barnfientligt och Röda Korset menar att det kan bryta mot Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Ingen åtgärd är någonsin objektiv, när den väl träffar verkligheten. Dessa båda åtgärder, försvårandet av familjeåterförening och godkännandet av värdlandsavtalet, kanske för någon ännu framstår som det. Det är ju bara lagstiftning som ska ge Sverige ett andrum i flyktingmottagandet. Det är ju bara ett avtal som ska göra Sverige säkrare och tryggare. Men i praktiken innebär de båda åtgärderna, var för sig och alldeles särskilt i kombination, att rätten att söka asyl sätts ur spel ännu mer. En rättslig mur kombineras med en fysisk, och det kommer framförallt att drabba kvinnor, och barn som är för små för att resa ensamma. 

Att den svenska statsfeminismen i huvudsak har ägnat sig åt behov hos vita cis-kvinnor (personer som är födda, identifierar sig som och blir sedda och behandlade som kvinnor) ur trygg medelklass är väl känt – inte minst för personer som på olika grunder inte kan räkna sig till den gruppen. Att regeringen på riktigt står beredd att inleda ett ännu närmare samarbete med en militärallians vars övriga medlemmar sätter in armén för att möta kvinnor på flykt, samtidigt som den kallar sig feministisk, är en minst sagt svårsmält tolkning av det ordet.

00:00 / 00:00