Opinion

Debatt: När ska vänstern sluta hoppas på S?

”Att sätta hoppet till S är ingen genväg, det är en verklighetsflykt”, skriver dagens debattör.
”Att sätta hoppet till S är ingen genväg, det är en verklighetsflykt”, skriver dagens debattör. Bild: Bild: Adam Ihse/TT

Dagens ETC. Blir den en vänstersväng med Magdalena Andersson? Kanske är en mer konstruktiv fråga: Hur ska vänstern skaffa sig självförtroende och våga bygga upp sina egna samarbetsformer? Som i den framgångsrika kampen mot marknadshyror.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Laila Vianden skrev en intressant ledare i Dagens ETC (8/11). I stort sett håller jag med henne i beskrivningen av den nyliberala utvecklingen i Sverige. Däremot har jag invändningar mot hennes slutsats där hon skriver: ”Därför hoppas jag att Magdalena Andersson innerst inne är kommunist.” Jag förstår att hon är ironisk, vår nya S-ledare är inte kommunist innerst inne. Men just att sätta sitt hopp till Social­demokraterna är vanligt bland vänsterdebattörer.

Finns det då inget alternativ till att sitta och hoppas på S? Jo det gör det. I somras visade vänstern vad den kan åstadkomma med organisering, idogt arbete och enighet.

Jag tänker naturligtvis på segern i kampen mot marknadshyror. Bakom framgången låg många år av envist gräsrotsarbete. Det var inte fråga om någon hastigt uppbloss­ande opinion.

Under våren 2021 uppstod det en samsyn mellan tre parter: Kampanjen Nej till marknadshyra, Hyresgästföreningen och Vänsterpartiet. De samarbetade vad jag vet inte (utom på gräsrotsnivå), men de hade alla ett gemensamt krav. Stopp för marknadshyror. Den drivande kraften var dock utan tvekan Kampanjen Nej till marknadshyra. Den 3 juni 2021 hade man en artikel i Dagens Arena med en lång rad undertecknare som visade vilka man hade samlat bakom sig. Den breda vänstern demonstrerade en enighet och uppslutning av sällan skådat slag.

Alternativet är alltså att vänstern skaffar sig självförtroende och vågar och orkar bygga upp sina egna organisationer och sina egna samarbetsformer. Det är ingen utopi. På flera sätt är vi på väg åt det hållet.

Under de senaste åren har en rad ”upprors”-initiativ tagits av bland andra lärare, förskollärare och under­sköterskor. De ­bakomliggande orsakerna till upprors­rörelsen är ofta dålig lön, dålig bemanning och usla arbetsvillkor. Undersköterskorna inom äldreomsorgen har varit mycket aktiva, både före, under och nu efter pandemin. De har organiserat namninsamlingar, Facebookgrupper och genomfört aktioner över hela landet. Undersköterskornas aktiviteter är bara ett exempel på de nya initiativ som tas bland löntagare.

På sociala medier har det uppstått grupper som på olika sätt protesterar mot försämringar inom välfärden, till exempel en som samlar in berättelser bland dem som misshandlats av den nya sjuk­försäkringsordningen.

Men om man tittar på vad som skrivs i vänstertidningar så verkar man inte riktigt tro på att det här är den väg vänstern måste gå. Upprors­rörelsen har förvisso blivit omskriven, men på ett ganska förstrött sätt. Man har gett den en vänlig klapp på huvudet, inte mer.

Istället har debatten inom vänstern handlat mycket om just Social­demokraterna. Och förvisso vore den genaste vägen till välfärdens renässans att S vreds åt vänster och fick med sig något borgerligt parti på det. Men vad vi istället har sett är att S gått åt höger. På den nyligen avslutade partikongressen togs visserligen några myrsteg åt vänster. Men, ärligt talat, hur är framtidsutsikterna för att en allians av S, V, MP och kanske C i regeringsställning skulle föra en politik för att återupprätta välfärdssamhället? Inte särskilt lysande.

Att sätta hoppet till S är ingen genväg, det är en verklighetsflykt. S  kan mycket väl komma att förändras, men bara om det uppstår en kraftig och bred vänsterrörelse som sätter press på partiet.

Vänstern måste börja tro på att upprorsrörelserna och den nya hyresgäströrelsen kan åstadkomma förändringar. Vänstern måste börja lita på att undersköterskor, lärare och förskollärare menar allvar och är beredda att kämpa för sin sak.

Vänsterns tidningar måste skriva mer om gräsrotskampen.

Vänstern måste ta initiativ till samarbete och gemensamma aktioner.