Debatt: När ska göteborgarna kunna flytta hemifrån?

Bostadsfrågan är högaktuell med tanke på bostadsbristen som finns överallt i landet och inte minst i Göteborg. Trots det har bostadsbristen inte varit en prioriterad fråga i valrörelsen. Det måste det bli ändring på nu. 

En grupp som ofta glöms bort är unga vuxna som har få valmöjligheter på bostadsmarknaden. Många saknar möjligheten till förstahandshyreskontrakt och kategoriboenden som studentbostäder. I genomsnitt är det nästan 6,5 års kötid för att få ett förstahandskontrakt via boplats, köerna till studentbostäder är långa samtidigt som den ägda marknaden kräver stora kapitalbelopp.

I stället får ett stort antal unga vända sig till osäkra boendeformer som andrahandsmarknaden och olika former av delat boende. Eller bo kvar hemma hos sina föräldrar. Hyresgästföreningens undersökning, ”Unga vuxnas boende 2021”, visar att 21 procent av unga i Göteborgsområdet gör det, trots att en majoritet av dem vill flytta ut.

Unga vuxna är också en utsatt grupp ekonomiskt och riskerar att påverkas mer av det rådande ekonomiska läget med inflation och stigande priser. När löneutveckling och studiestöd inte följer prishöjningar och högre inflation blir det också svårare att, på en ofta redan tight budget, ha råd med det mest basala som spårvagnskort, mat och hyra.

Situationen är svårast för de i tidiga 20-årsåldern. De har oftare osäker inkomst och därför mindre möjlighet att hitta ett eget boende och det finns ett tydligt samband mellan låg inkomst och hemmaboende. Redan innan prisökningar och inflationshöjning svarade 40 procent av de tillfrågade i Hyresgästföreningens undersökning att de under 2021 mottagit ekonomisk hjälp av föräldrar eller vänner.

Bostadsbristen får också andra konsekvenser. När företaget Afry hösten 2021 genomförde en undersökning om var unga vuxna vill bo visade det sig att de främst väljer bostadsort baserat på jobb och prisvärda bostäder och då väljer bort storstäderna. Hyresgästföreningens undersökning visar också att många unga vuxna tvingas tacka nej till jobb och utbildningar på grund av bostadsbristen. 

Det här är en fråga som politiken måste ta tag i. Hyresrätten är ett bra sätt för unga att komma in på bostadsmarknaden, eftersom den inte kräver en kapitalinsats. Det finns också idag olika former av hyrköp och bostadssparsystem med syftet att underlätta för unga vuxna att ta sig in på bostadsmarknaden. Men det är system som i första hand gör tröskeln lägre för den som har råd, eller har föräldrar som har möjlighet att hjälpa till. 

Redan under en högkonjunktur är de som kan nyttja ett sådant system relativt få och vid lågkonjunktur, när färre får möjlighet att spara, blir de som kan nyttja systemen än färre. Lösningen torde därför vara att öka möjligheterna att bo i hyresrätt snarare än att ta fram fler kreativa system för bostadsköp. Det behövs helt enkelt fler hyresrätter med lägre hyra.

Ett sätt att åstadkomma det är att återinföra investeringsstödet för hyresrätter och på så sätt få ner hyresnivån. Men kommunerna behöver också skapa gynnsamma mark- och expolateringsvillkor som ger förutsättningar för att bygga hyresrätter med rimliga hyror. Ett annat sätt är att låta den kommunala bostadskön, inte enbart se till kötid utan också efter behov, som nuvarande bostadssituation. En av grupperna som då skulle kunna prioriteras är just unga som saknar ett stadigt boende eller behöver flytta hemifrån. 

Som en direkt effekt av årets valresultat finns dock en risk att frågan om marknadshyror ­återigen hamnar på bordet. Av de fyra borgliga partier som säger sig vilja samarbeta är tre, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna positivt inställda till marknadshyror. Bara Sverigedemokraterna är emot. Införandet av marknadshyror skulle göra det ännu svårare för den står utanför bostadsmarknaden att ta sig in. Hyresnivån skulle öka och vi ser redan idag att många har svårt att ha råd med hyrorna i nyproducerade lägenheter. En bostads­politik som inte tar ansvar för alla invånare, även de som ännu inte har hunnit skaffa sig en bostad, riskerar att få som konsekvens att ännu färre får möjligheten att börja sitt vuxenliv på allvar.