Debatt: När granskning blir ställningstagande

I denna replik lyfter vi fram flera problem med Dagens ETC:s artikel ”Nätverket som tvingar kommuner och myndigheter att ta bort slöjbilder” (20/1). Initialt betonar vi att det är en angelägen journalistisk uppgift att granska aktörer inom det civila samhället.

Det första problemet är att artikeln avhandlar slöjfrågan med en tydlig prohijabisk utgångspunkt, som präglar urvalet av röster, problemformuleringar och slutsatser. Artikeln låter också felaktigt Kvinnokraft framstå som representativ för kampen mot hedersvåld. I Sverige finns etablerade organisationer som GAPF, Kvinnors rätt och Varken hora eller kuvad, med över 20 års erfarenhet av arbete mot hedersvåld och slöja som ett uttryck för hedersnormer. Dessa röster saknas helt.

Det andra problemet är att samtliga personer som kommer till tals företräder samma syn på slöjan: den förstås som ett individuellt, fritt och identitetsskapande val. Ingen kritisk eller sekulär röst med kunskap om hedersvåld, könssegregering eller barns rättigheter ges utrymme. Därmed reduceras slöjkritik till misstänkta motiv snarare än att behandlas som en legitim analys av kön, normer och makt.

Resultatet blir inte mångfald, utan just en stereotyp.

Det tredje problemet är ett återkommande antagande i artikeln, det vill säga att slöjan står för mångfald och inkludering. Detta förtjänar att problematiseras. Slöjan är inte ett mångfaldsuttryck i betydelsen pluralism, utan en normerande praktik som signalerar konformitet samt könad och synlig lydnad. Den utgör en mekanism för att göra flickors och kvinnors underordning, oskuld och kyskhet synlig. Att framställa detta som mångfald döljer dess sociala funktion i hederspräglade sammanhang.

Att sträva efter representation av flickor och kvinnor från Mellanöstern och Nordafrika (Mena) genom att avbilda dem i slöja är stereotypiskt. I informationsmaterial, broschyrer och reklam används ofta just den beslöjade flickan som symbol för ”mångfald”, trots att långt ifrån alla från Mena är muslimer och trots att långt ifrån alla flickor och kvinnor med muslimsk bakgrund bär slöja. Mena rymmer dessutom kristna, judar, yazidier, mandéer, ateister och andra trosuppfattningar – grupper som sällan synliggörs visuellt. Inte heller avbildas barn och unga med kristen, judisk, sikhisk eller hinduisk bakgrund som religiösa subjekt i samma utsträckning. Resultatet blir inte mångfald, utan just en stereotyp.

Det fjärde problemet är avsaknaden av ett barnperspektiv. Slöjan på minderåriga flickor behandlas som en fråga om igenkänning snarare än som en könsdiskriminerande praktik. Enligt svensk rätt (se 4§ i lagen om trossamfund) betraktas barn under tolv år som religiöst omogna, men detta problematiseras inte i artikeln. 

Istället blandas Jämställdhetsmyndighetens beslut att inte publicera bilder på beslöjade barn ihop med krav på slöjförbud i skolan. Reklamblad från ett privat företag likställs dessutom med rutiner för religiös neutralitet hos en myndighet med tyngsta jämställdhetsuppdraget. 

Att en myndighet väljer religiös neutralitet i sin kommunikation är inte ett ställningstagande mot religion, utan en del av sekularismen och ett steg bort från att reproducera slöjan som symbol för könsdiskriminering.

Det femte problemet är att slöjkritik beskrivs som ”islamofobisk påverkanskampanj” utan tydliga definitioner, vilket riskerar att all kritik av islam som tros- och maktsystem likställs med hat mot enskilda muslimer. Kritik av idéer och praktiker är inte detsamma som fientlighet mot troende. Saklig och sekulär kritik av slöjan avser inte muslimer som individer, utan slöjan som institution och symbol för könssegregation och hedersnormer. Det är en grundläggande demokratisk rätt och en central del av en sekulär analys. Journalistiken har ett ansvar att hålla isär dessa nivåer.

Resultatet blir en artikel som tar en tydlig prohijabisk ställning i stället för att behandla slöjfrågan med bredare kunskapsunderlag och verklig pluralism i vilka röster som får höras.

Devin Rexvid, socionom

Sara Mohammad, grundare och ordförande för Riksorganisationen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime

Monica Ekström, förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige 

Soleyman Ghasemiani, socionom författare och sakkunnig hos Riksorganisationen GAPF

Sedika Mohammadi, ordförande för Iranska kvinnors kamp för frihet

Karim Shamohammadi ordförande för Riksförbundet barnen först

Nicklas Kelemen, etnolog och styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

Maria Rashidi, ordförande för föreningen Kvinnors rätt

Noelia Sandelin, socionom

Omid Salehi, skolkurator i Borås 

Heléne Carlsson, beteendevetare, sakkunnig hedersrelaterat våld och förtryck

Rasool Awla, doktorand som forskar om hedersrelaterat våld och förtryck

Rahela Maulud, socionom

Vanja Berggren, folkhälsovetare och sjuksköterska

Sonja Persson, pensionär och förskollärare 

Astrid Sclytter, docent i rättssociologi  

Gunnar Aronsson, Professor em psykologi

SVAR DIREKT:

Artikeln ”Nätverket som tvingar kommuner och myndigheter att ta bort slöjbilder” ingår i en artikelserie där vi granskat Kvinnokraft och dess ledare Caroline Thelning. Syftet med artikeln har inte varit att diskutera den muslimska slöjan, utan att belysa Kvinnokrafts kontroversiella arbetsmetoder när man utövar påtryckningar på aktörer som publicerat slöjbilder. 

Bland nätverkets internetaktivister finns välkända högerextremister. Som vi har visat leder aktivismen till en kanalisering av antimuslimskt hat och påhopp som drabbar privatpersoner, till och med skolbarn som varken är muslimer eller bär slöja.

Kvinnokraft har framgångsrikt fått både kommuner och Jämställdhetsmyndigheten att avpublicera slöjbilder, vilket gör initiativet till en makthavare värd att granska. I synnerhet som det inte är en etablerad organisation med tydlig värdegrund, som exempelvis GAPF är, utan ett ideologiskt drivet nätverk under ledning av en enda person.

Ingenstans i artikeln påstås det att Kvinnokraft är representativ för kampen mot hedersvåld. Sex personer intervjuas, fyra av dem för att de företräder organisationer som drabbats av Kvinnokrafts internetaktivism eller för att de själva blivit uthängda i Kvinnokrafts kanaler. Ytterligare två personer intervjuas mot bakgrund av att de tidigare uttalat sig i debatten – och det är en av dessa, inte Dagens ETC, som benämner Kvinnokraft som en “islamofobisk påverkanskampanj”.

Jag uppmanar undertecknarna av debattartikeln att läsa del två i artikelserien. Där lyfts de aspekter som man saknar i den första delen. Caroline Thelning medverkar i en mycket lång intervju och får på helt egen hand, utan konkurrerande röster, lägga fram sina åsikter och teser.

Där framkommer också den ideologiska syn Caroline Thelning gett uttryck för innan hon bildade sitt nätverk: så sent som 2023 skrev hon på sociala medier att hon ”inte vill ha utövande muslimer i Sverige” över huvud taget. Det är något helt annat än att kritisera den muslimska slöjan, vilket visar varför denna granskning varit viktig att göra. 

Joakim Medin

Reporter på Dagens ETC