Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Myanmar klarar inte ett år till av skamlig passivitet

Aktivister och buddhistiska munkar protesterar mot styret i Myanmar i Mandalay 1 februari i år.
Aktivister och buddhistiska munkar protesterar mot styret i Myanmar i Mandalay 1 februari i år. Bild: TT

Dagens ETC.

Ett år efter kuppen växer ett ­demokratiskt motstånd fram, trots juntans ofattbara ­grymheter. Myanmars framtid kan – och kommer – ­bestämmas av Myanmars folk. Men ­omvärlden måste ta sitt ansvar.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Folket i Myanmar har nu i ett år kämpat mot militärens brutala maktövertagande av deras land. De har inte fått mycket hjälp av omvärlden och har gjort otänkbara uppoffringar. Men trots allt detta så driver en aldrig tidigare skådad nationell enighet och ett generationsskifte i Myanmars politiska landskap en demokratisk revolution och inger hopp om en bättre framtid, även i denna mörka tid. 

Den av militären skapade skendemokratin, som rått i Myanmar under det gångna årtiondet, fick ett tvärt slut 1 februari 2021, när landets militära ledare, Min Aung Hlaing, gjorde ett olycksaligt kuppförsök. 

En nationell rörelse av civil olydnad, bojkottar, allmänna strejk­er, protester och demonstrationer blev snabbt en verklighet. I spets­en av allt detta stod Myanmars sjukvårdspersonal som inte ville acceptera Min Aung Hlaings själviskhet efter långa månaders kamp mot pandemin, och den så kallade Generation Z, tekniskt kunniga, unga personer med internationella nätverk och stora ambitioner. 

Myanmars etniska grupper, vars arméer kontrollerar stora områden längs Myanmars gränser, anslöt sig snart till demonstranterna och fördömde kuppen. De lovade att stödja rörelsen och erbjöd en fristad till aktivister och politiker som flytt från städerna. 

Parlamentsledamöterna som lyckades undkomma militären omgrupperade sig i hemlighet och bildade Kommittén som representerar Pyidaungsu Hluttaw (CRPH) och fortsatte sitt parlamentariska arbete. Min Aung Hlaing upphävde Myanmars, av militären skapade, konstitution från 2008 när han påbörjade sin statskupp och den avskaffades formellt av CRPH strax efteråt. Det var ett historiskt ögonblick då CRPH samtidigt offentliggjorde en federal demokratisk stadga – en vägkarta mot en sann federal demokrati. 

CRPH utsåg sedan snabbt en tillfällig nationell samlingsregering för att leda Myanmar genom krisen. Ministrar har utsetts bland medlemmarna i nationella demokratiförbundet, etniska politiska partier och civilsamhället för att bilda den mest inkluderande regeringen i landets historia. 

Den nationella samlings­regeringens förmåga att övervinna systemisk diskriminering, uteslutning och våldsamt förtryck av Myanmars etniska och religiösa minoriteter kommer vara helt avgörande för om rörelsen ska lyckas. 

Det finns mycket kvar att göra, men under det gångna året har samlingsregeringen tagit steg i rätt riktning genom att erkänna rohingyer som medborgare och att godkänna Internationella brottsmålsdomstolens jurisdiktion – något som skiljer sig stort från den tidigare regeringens position för bara ett år sedan. 

Ett nationellt rådgivande organ har också upprättats för att vidare säkerställa en inkluderande politisk dialog. Tillsammans, med fokus på ett kollektivt ledarskap, markerar dessa organ början på en ny politisk era för Myanmar. Samtidigt, på den lokala nivån, visar bildandet av folkets förvaltningskommittéer, tillsammans med andra alternativa administrativa strukturer som länge funnits utanför militärens förtryck, att det sker en revolution över hela landet. 

Denna utveckling ger oss stort hopp. Men, vi kan inte nog understryka krisens katastrofala skala och det enorma lidande som Min Aung Hlaing åsamkar Myanmars folk. Militärens svar på rörelsen som motsätter sig statskuppen har varit brutalt. Den karnevalliknande atmosfären som rådde under protesternas första dagar försvann snabbt när Min Aung Hlaings styrkor började slakta folk ute på gatorna. Militärens våld fortsatte sedan att stadigt och förutsägbart eskalera. 

Vi dokumenterade grymheterna och brotten mot mänskliga rättigheter som Myanmars militär utsatte rohingyerna och andra etniska minoriteter för, i vårt arbete som FN:s mandathållare för landet. Vi rapporterade i detalj det vi upptäckt angående bevis om massakrer, tortyr, sexuellt våld, avsiktligt berövande av mat och medicin, samt incidenter då personer bränts levande. Och vi efterlyste att omvärlden skulle skipa rättvisa och hålla personer ansvariga för att sätta stopp för de upprepade cyklerna av våld och tragedi. Världen reagerade långsamt och nu utsätts hela Myanmar för dessa hemskheter. 

”Tiotals miljoner människor känner sig övergivna i sin kamp för demokrati, frihet och, i allt högre grad, överlevnad.”

Men med varje brutalt dåd så stärks folkets beslutsamhet mot Min Aung Hlaing. Hans statskupp har misslyckats, och han kommer aldrig att accepteras som den ledare han så gärna vill vara. Nu är frågan hur länge han kommer vägra att inse denna verklighet. 

Än så länge har omvärlden svikit folket i Myanmar. Tiotals miljoner människor känner sig övergivna i sin kamp för demokrati, frihet och, i allt högre grad, överlevnad. Detta kan inte fortsätta, och då kuppen går in på sitt andra år så har vi ett kollektivt, växande ansvar att ingripa. 

Världens regeringar måste först börja med att erkänna den nationella samlingsregeringen som den enda legitima statliga myndigheten i Myanmar. De måste snabbt öka den gränsöverskridande humanitära hjälpen och skicka den genom lokala nätverk. 

Ett omfattande, globalt vapen­embargo och riktade ­ekonomiska sanktioner bör införas. Alla ansträngningar måste göras för att säkerställa att Min Aung Hlaing och hans generaler ställs till svars för sina brott i internationella domstolar. 

Myanmars framtid kan, och kommer, bestämmas av Myanmars folk. Men ännu ett år av skamlig passivitet från omvärlden är bara inte ett alternativ.