MP borde tala mer om domedagen

För ett år sedan stod den nyblivne ministern Gustav Fridolin i Almedalen och meddelade glatt att partiet skulle lägga om sin strategi. Det fick vara nog med alarmismen tyckte språkröret och nu skulle partiet lyfta fram alla de positiva reformer man ville genomföra istället. ”Det har varit för mycket larmrapporter”, meddelade han. I Gustav Fridolins blick hägrade nya medelklassväljare, som gärna tyckte om att stödja miljön men var trötta på att höra att man inte kunde ta den där chartern till Thailand. ”Oron för miljön har vi redan. Vi behöver inte larma mer”, sa han igen för att riktigt banka in den nya strategin. Solen sken, underbarnet Gustav Fridolin var trevligare än självaste Göran Hägglund och alla var glada.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ett år senare balanserar partiet på riksdagsspärren, Fridolins förtroendesiffror är i botten och det enda som påminner om Göran Hägglund är hans opinionssiffror. Mycket av orsaken kan förstås hänföras till vårens personskandaler och partiets nästan patologiska oförmåga att få igenom politiken man gick till val på. Men frågan är om inte partiets märkliga omläggning till denna ”optimistiska” strategi har spätt på problemen.

Förutom att de flesta av oss behöver så gott som dagliga påminnelser om döda isbjörnar för att ens komma oss för att sortera soporna, kan man nog inte hitta ett mer effektivt sätt att begrava sin hjärtefråga längst när på den mediala agendan. Media vill skriva om just larmrapporter – inte nya anslag till järnvägsunderhållet eller bekämpning av försurning i insjöar. Så när man kunde pratat om ett Arktis som smälter, att Stora Barriärrevet nästan dött under året, forskare som varnar för total klimatkollaps och ruskat liv i den sömnige klimatväljaren valde Miljöpartiet att prata om vad man uträttat istället. Och det blev ju ärligt talat inte mycket.

Problemet med strategin är att man blir precis som nämnde Göran Hägglund; alla tycker om dig men ingen röstar på dig eller vet vad du uträttar. Och när sedan trevligheten övergår efter några personskandaler eller brutna vallöften finns ingen grund kvar att stå på.

För enfrågepartier är det förstås särskilt viktigt att lyckas förklara varför just deras fråga är den mest akuta bland den politiska myriaden av viktiga intressen och politiska prioriteringar. Andra enfrågepartier verkar till skillnad från MP ha förstått värdet av en god larmrapport. Gudrun Schyman och hennes Fi lyckades med konststycket att på mycket kort tid bygga upp en väldig folkrörelse som nästan tog sig in i riksdagen – genom att larma om ojämställdheten i vad som kallats för världens mest jämställda land. Föreställ er Gudrun Schyman kommentera löneskillnader mellan män och kvinnor med att ”oron finns redan. Vi behöver inte larma mer”.

Ohotad etta i kategorin larma sig till goda opinionssiffror är dock förstås högerpopulister som SD. På några få år lyckades partiet larma, kriskampanja och misstroendeomrösta sin väg fram till att få stöd av nästan en femtedel av folket och få igenom stora delar av sin politik. Allt genom att skickligt frammana bilden av kris och systemkollaps. Deras utländska motsvarigheter som Donald Trump och Front National går på segertåg genom våra västerländska demokratier. De må vara MP:s största fiender men ingen annan verkar besitta förmågan att frammana det krismedvetande hos västvärldens befolkningar som klimatfrågan så väl behöver. Här kanske MP skulle kunna finna inspiration till att väcka liv i den insomnade klimatdiskussionen!

För vore det inte uppfriskande att se ett pånyttfött MP hota med att bygga en mur av vindkraftverk mot Norge och tvinga Norge att betala för den med sina oljepengar? Kanske ett eget Avpixlat där sanningen om köttkonsumtionen kunde dryftas ostört och medlemmarna släpptes lösa att tjata om hur eliten och sjuklövern blundar för ensamkommande klimatskurkar? Borde inte MP rent av kunna gräva fram sin alldeles egen Tino Sanandaji för att prata om hårda fakta och nära förestående, tja varför inte, systemkollaps?

Partiet ska förstås inte bli populister. Men man måste våga prata om problemen och få upp sin paradfråga på agendan. Regeringsduglighet allena kommer inte vinna några val bland MP:s unga, postmoderna sympatisörer. Några larmrapporter av sensationslystna forskare är det tyvärr inte heller tal om, utan den i princip samlade vetenskapens torra men isande slutsats om att det inte bara börjar bli bråttom, utan att det på vissa områden redan är försent.

MP måste helt enkelt börja låta som om världen går under. För det gör den.