Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Meritpoäng driver på segregeringsmaskinen

”Forskare har visat att betygsättning, på skola såväl som arbetsplatser faktiskt hindrar inlärning då poängen spökar mer än tillfredsställelsen av att göra ett gott arbete”, skriver debattören.
”Forskare har visat att betygsättning, på skola såväl som arbetsplatser faktiskt hindrar inlärning då poängen spökar mer än tillfredsställelsen av att göra ett gott arbete”, skriver debattören. Bild: Anders Wiklund/TT

Dagens ETC. Elever fördelas in i kvalitetsgrupper som med lite socialt kapitaliserande helt enkelt tar över vissa skolor, skriver läraren Samuel Byström.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I mitt yrke som högstadielärare möter jag ofta elever som vägrar ge upp. Det låter kanske positivt – vilka kämpar mina elever är, tänk att de krigar in i det sista, offrar kvällar och helger för plugg! Vilka föredömen för sin omgivning, hur de... Försakar vänner, sport, sömn och familj för att låsa in sig med en laptop eller stanna kvar i en studiesal och verkligen nöta in det sista för ett prov eller inlämning. Tänk att de är beredda att gå så långt för att visa att de duger, att de är värdiga det där betyget, att de har nått även det sista, skälvande kunskapskravet för att C omvandlas till B eller B till A.

Jag är stolt över dem, jag är verkligen det. Jag längtar till dagen jag med andan i halsen och glittrande ögon får märka av dem i någon artikel eller i ett inslag kring något viktigt om sisådär 15–30 år. Dock finns risken att jag även minns hur jag hittade eleven gråtandes i korridoren efter hen suttit uppe i två dygn för att plugga till tre prov och nu inte kunde prioritera mellan 20 minuters sömn och lunch.

Skälet är enkelt: betyg är framtidskapital.

Mina elever frågar inte om linjer och program utan skolor – vilken plats som är bäst. Det är logiskt: genom urvalsprocessen med meritpoäng som sträcker sig från E=10 till A=20 (F=0), fördelas eleverna in i kvalitetsgrupper som med lite socialt kapitaliserande (det är generellt medelklass eller högre som får förutsättningarna att utan magsår läsa in meritpoäng på 300+) helt enkelt tar över vissa skolor. Den där kampen för att få B till A? Den kan avgöra din möjlighet till att välja just ”rätt” naturlinje, den som skryter om höga betyg, den som har exceptionella intagningspoäng.

Men är det bra? Vetenskapen visar att betyg egentligen inte säger så mycket. Forskare som Alfie Kohn (”Punished by rewards”, 1993/2017) har visat att betygsättning, på skola såväl som arbetsplatser faktiskt hindrar inlärning då poängen spökar mer än tillfredsställelsen av att göra ett gott arbete. Detta utan att räkna in deadlines eller andra stressmoment.

Vidare är meritokrati en lögn, något som filosofen Jason Stanley (2016) kallar “bristfällig ideologi”: meritokrati är den berättelse vi tar fram för att slippa tänka på att olika människor har olika förutsättningar.

I det system Sverige använder skapar vi en självförverkligande ­segregeringsmaskin som gärna koncentrerar ”bra utbildning” till några få skolor, håller borta talang som haft sämre förutsättningar från dessa, ”effektiviserar” den offentliga verksamheten och låter privata koncerner äta upp vad de anser är överflödet (tanskesmedjan Balans). Meritokratiska idéer hindrar oss dock från att märka av detta: vi tror att om du går på en skola i A-klassen är du mer kompetent. Frågan är... på vad?

Det finns mycket att göra för att ”bryta utanförskapet”: resursfördelning, tätare inspektioner av gymnasier, granskning av koncerners papper och så vidare, och allt det är nödvändigt, särskilt med mitt förslag: om vi nu ska ha Det Fria Skolvalet ser jag ingen snabbare väg till att låta faktisk kompetens styra skolors status och söktryck än detta: avskaffa meritpoängskillnaden mellan ett E och ett A. Är du godkänd får du tio poäng, så maximal merit är 160.

Låt godkända betyg bli mer en fråga om feedback för utveckling, med en studie- och yrkesvägledare som hjälper med prioritering utifrån intressen snarare än status. På så sätt skapas förutsättningarna för skolorna att kunna växa i sin undervisning, och högstadieeleverna att faktiskt kunna prioritera för sitt lärande, inte för bokstäver.