Regeringens brist på seriositet är ett svek mot elever och lärare

Svensk skola befinner sig vid ett vägskäl. Efter decennier av politiska tvärkast och bristande långsiktighet är behovet av stabilitet och blocköverskridande samarbeten mer akut än någonsin. Våra elever, lärare och skolledare förtjänar en skolpolitik som präglas av förutsägbarhet och arbetsro, inte av ideologiska strider som flammar upp för varje ny mandatperiod.

I detta läge är det därför synnerligen anmärkningsvärt att utbildningsminister Simona Mohamsson (L) plötsligt lyfter fram värdet av breda överenskommelser, men inte på skolans område, utan för att reglera barns skärmtid på fritiden. Detta är ett politikområde som ligger långt bortom hennes ministerportfölj och där regeringens lösningar lyser med sin frånvaro. Gesten avslöjar en prioritering som är djupt problematisk och som vittnar om en regering som hellre ägnar sig åt symbolpolitik än att ta itu med skolans fundamentala utmaningar.

Vi i Centerpartiet har konsekvent argumenterat för att de stora, strukturella reformerna av skolan måste bygga på en bred parlamentarisk förankring. Det är en förutsättning för att ge skolorna en rimlig planeringshorisont och för att lärarkåren ska kunna fokusera på sitt kärnuppdrag: undervisningen. Vi har därför vid upprepade tillfällen sträckt ut en hand till regeringen. Men gång på gång har vi mötts av en ovilja till samarbete.

Den kanske mest akuta frågan gäller finansieringen av skolsystemet.

Ett konkret exempel är frågan om lärarnas arbetstid. För att möta den pressade situationen i klassrummen och stärka läraryrkets attraktivitet hade vi velat se en hållbar, blocköverskridande överenskommelse om reglerad undervisningstid. Istället presenterade regeringen ett underfinansierat förslag som riskerar att välta över ett orimligt stort ansvar på redan ansträngda kommuner. Vår inbjudan till samtal för att finna en gemensam och ansvarsfull lösning avvisades.

Ett annat område där samarbete hade varit avgörande är utformningen av läroplanerna. Vi delar ambitionen att stärka faktakunskapens ställning, men anser att detta måste balanseras med andra centrala kompetenser som förbereder eleverna för ett komplext samhälls- och arbetsliv. Vi ville därför söka en bred samsyn som värnade viktiga kunskapsområden som sexualkunskap, entreprenörskap och demokrati. Men även här valde regeringen en konfrontativ linje istället för att bygga en varaktig uppgörelse.

Den kanske mest akuta frågan gäller finansieringen av skolsystemet. För att stärka likvärdigheten måste vi komma till rätta med de problem som finns i dagens system, bland annat friskolornas överkompensation. Vi var beredda att förhandla om en ny ansvarsfull modell för skolpengen, anpassad efter skolors olika uppdrag och ansvar. Regeringens svar blev inte bara ett nej till en uppgörelse – man valde även att skjuta det hela på en oviss framtid.

Mönstret är tydligt. Regeringen behandlar skolpolitiken som ett instrument för att generera presskonferenser och slagkraftiga rubriker, snarare än som det verktyg det borde vara för att skapa långsiktighet och verklig förbättring. Samtidigt fördjupas skolans kris. Varje år lämnar närmare 20 000 elever grundskolan utan behörighet till gymnasiet och bristen på behöriga lärare förblir en av våra största samhällsutmaningar.

Svensk skola förtjänar bättre.