Debatt: Mer leve och mindre krossa kan få ett slut på konflikten

Bo Widegren har gjort en rätt bra sammanfattning av orättvisan och förtrycket som vi kan se i Israel-Palestinakonflikten, och som visar oss vad som står på spel. För mig är en hjärtskärande detalj i orätt­visan att så många palestinier från Västbanken aldrig får komma och se stranden vid Tel Aviv och doppa fötterna i havet. Man bör säga som det är och inte skräda orden när orättvisa sker, och Widegren har rätt i att det är allt annat än rättvisa. 

Men ärlighet fungerar bäst om man är ärlig kring om vad båda sidor gör och vad båda sidor vill. Widegren har uppenbarligen tagit sig tid att sätta sig in i konflikten, men verkar ha missförstått både mina åsikter och ett par grundläggande fakta kring konflikten i stort. Så låt mig vara tydlig: jag stödjer staten Israels rätt att existera, inte ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem, inte bosättarna och inte blockaden av Gaza. Jag stödjer också försöken att etablera en palestinsk stat. Ironiskt nog gör det att jag och Widegren befinner oss på samma sida i debatten. Vad han inte förstår är att vi båda dessutom är på en annan sida än dem som använder ”Leve Palestina, krossa sionismen” som slagord.

Widegren chockas av att jag ser ”Leve Palestina, krossa sionismen” som en uppmaning att nedmontera den israeliska staten, men det är ju ord för ord vad det slagordet vill förmedla. Det är varken komplicerat eller nytt. Olika makter och rörelser har haft detta som ambition i 140 år, sedan de första judarna köpte land i det Osmanska riket mellan Medelhavet och Jordanfloden. Innan Israel som stat blev till var detta andemeningen som drev den arabiska revolten 1936–39. Efter att Israel blivit till försökte arabiska stater i tre krig (1948–49, 1967 och 1972) att tillintetgöra Israel och fördriva judarna. Detta var det uttalade syftet med allt detta våld. 

”Leve Palestina, krossa sionismen” är vad detta syftar till, precis som om någon skulle säga ”Leve Israel, krossa Palestina” skulle ha som syfte att motverka att en palestinsk stat blir till. Man skulle dessutom kunna tänka sig att denna Israelvän kanske hyser en del antiarabisk rasism. Precis på samma sätt måste man ha ett bra svar på varför det inte är antisemitiskt att vilja att världens samlade judiska länder ska gå från 1 till 0. Jag utesluter inte att det inte finns sådana argument, men man måste kunna tåla att ha diskussionen.

Av Widegrens många exempel på orättvisa är det också värt att notera att alla av dem förutom en, (”nationalstatslagen” som jag återkommer till), sker i de ockuperade områdena och Gaza. Det vill säga att de är en konsekvens av ockupationen och koloniseringsprojektet som kallas bosättningarna, som skett från och med sexdagarskriget 1967. Enkelt uttryckt: inom Israels ursprungliga gränser har vi demokrati, i det ockuperade Västbanken har vi inte det och i Gaza har vi en närmast unik tragedi. 

Om en palestinier har israeliskt medborgarskap finns det inga lagliga hinder för att de ska gå på universitetet, eller få vilket jobb de vill eller att praktisera islam fritt. I Israel finns arabiska domare och generaler, tv-presentatörer och politiska partier. Det betyder inte att det inte sker diskriminering mot dem, men det uppstår märkligheter – som att islamister är representerade i Israels parlament.

Ändringarna i nationalstatslagen som har sett till att judiskhet är lite viktigare än demokrati för Israel är en klar seger för rasismen. Precis som i en rad stater ser vi populisterna vinna val efter val. Israels vänster kämpar för att Israel ska bli ett postetniskt samhälle och detta är en pågående strid, men vi behöver inte förneka Israels rätt att existera på grund av detta. Kärnproblemet är och förblir ockupationen.