Debatt. .

2021-08-07 11:30
På kvällen den 9 november 2019 sköts 15-årige Jaffar till döds utanför en restaurang vid Möllevångstorget i Malmö. Bilden är tagen två dagar senare. Foto: Krister Hansson/TT.
På kvällen den 9 november 2019 sköts 15-årige Jaffar till döds utanför en restaurang vid Möllevångstorget i Malmö. Bilden är tagen två dagar senare.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

”Marknadsskolan kan inte lösa gängvåldet”

Den som vill göra något åt elever på glid kan få hela skolsystemet emot sig – eftersom ett erkännande av problemen kan svärta ner ryktet, vilket inte är lönsamt i den stenhårda skolkonkurrensen. Det skriver Torsten Gunnehill, en frispråkig lärarassistent som blev av med jobbet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Den enda trovärdiga lösningen i gängvåldsfrågan är ett långsiktigt och ärligt samarbete mellan våra samhällsinstitutioner. Om vi ska lyckas komma någonvart krävs det att företrädare för alla relevanta institutioner på ett pedagogiskt sätt beskriver de respektive moment 22 som förhindrar verklig förändring.

För lärare eller skolpersonal ser situationen ut som följer:

Om du tycker dig se oroväckande sociala tendenser hos elever och vill göra något åt detta är det sannolikt att du får hela skolsystemet emot dig. Detta kan låta skevt, men är verklighet för många lärare i vårt avlånga land. När jag arbetade i Malmö förstod jag ganska fort att det på politisk nivå inte var populärt med anonymiserade men situationsbeskrivande Facebookinlägg, debattinlägg eller organiserade mötesformer i vilka eleverna själva fick beskriva sin sociala vardag. Oftast möttes man av ett motstånd som maskerades av total likgiltighet, ibland fick man motta subtila nedlåtande kommentarer från vissa kollegor, men tydligast blev det när man helt enkelt inte tilläts fullfölja sitt arbete eftersom skolans ekonomi behövde sparas på och ens tjänst upphörde.

Jag minns när en ung pojke sköts ihjäl på Möllevångstorget för ungefär två år sedan. En dag senare skulle vår personal träffas i aulan. Löneförhöjningsstrategier stod på schemat, men jag ville ändå räcka upp handen och fråga om vi kunde anordna någon form av antivåldsmanifestation (eller åtminstone hänga flaggan på halv stång). Mordet skedde, trots allt, inte mer än några kvarter från vår skola. Det var ”lite för tidigt att tänka på”, ”just nu räcker det om vi är lyhörda”, fick jag som svar. Jag tänkte att lyhördhet alltid är en förutsättning för ett fungerande arbete. Fem minuter efter personalmötet blev jag ombedd att ta morgonens första lektion med en tredjeklass.

Jag bestämde mig för att, i brist på bättre uttryck, skita i ledningens instruktion och inleda lektionen med att fråga barnen hur de mådde. En enkel inledande fråga var det enda som behövdes för att i princip hela klassen skulle börja ventilera och noggrant förklara hur de påverkades av gårdagens barnamord, som i flera fall utspelades strax utanför deras egna fönster. En elev berättade, utan blyghet, att samma blodiga öde väntade honom. Han var tio år gammal. Jag skrev ett debattinlägg om händelsen. En månad senare jobbade jag inte längre på skolan. Det var inte mitt beslut.

Den uppmärksammade frågan om marknadsskolans vara eller icke-vara är också av betydelse. Även våra kommunala skolor har blivit oavsiktliga deltagare i detta djävulska spel. I den desperata kampen om skolpengen blir upprätthållandet av en skolas rykte viktigare än allt annat. Barnkonventionen är visserligen lag, men i praktiken är moralen sedan länge bortglömd i sammanhanget. Allting som kan tystas ner kommer också tystas ner. Skulle någon känslig uppgift läcka ut behöver man bara leta upp en syndabock och göra sig av med denne. Livet går vidare. Åtminstone för somliga.

Lärare är inte dumma: alla är medvetna om den kollektiva bevakningen. ”Hellre att någon annan offras än jag” verkar vara filosofin och tyvärr måste jag säga att den i någon mån är förståelig. De flesta av oss kan inte kosta på oss att förlora sina jobb. Många har sina egna familjer att försörja.

Ett annat ”vapen” skolpolitikerna med lätthet kan använda mot dig är sekretessen. Sekretessen upprättades säkerligen med de bästa avsikter, men den är dessvärre inte anpassad i enlighet med många av de situationer våra elever befinner sig i idag. I extrema fall (och sådana blir det fler och fler av) krävs ett snabbt och kraftfullt agerande, men våra händer är låsta.

Väljer vi att följa våra hjärtan och agera riskerar vi att bryta mot lagar eller förlora våra jobb. Det finns kanske de som skulle hävda att jag är paranoid och inbilsk: att jag förstorar ett i verkligheten mycket litet problem. Detta skulle innebära att jag har förlorat mitt förstånd, något jag faktiskt föredrar om alternativet är ett korrupt system.

Ibland promenerar jag förbi min tidigare arbetsplats i centrala Malmö. Byggnaden står kvar. Jag är lättad över att ingen har bränt ner den. Men hänger langarna fortfarande utanför entrén efter mörkrets inbrott? Jag vet inte. Jag antar att det inte är mitt jobb att ta reda på. Man kan alltid lägga ansvaret på någon annan. Och så länge vi inte för någon gemensam diskussion kommer vi kunna fortsätta intala oss att det som händer inte är vårt fel. Det är mycket lättare att istället fokusera på nästa vinprovning eller golfswing. Även om vi alla, som sagt, borde ha ställt oss på barrikaderna för längesedan. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Torsten Gunnehill 
Resurspedagog