Debatt: Marknadshyror löser inte Sveriges problem

Är det så vi ska ha det? I väntan på utredningen om fri hyressättning vid nyproduktion), hävdar Fredrik Kopsch (”Hyresregleringens prislapp”,2021) att hyresregleringen och bruksvärdessystemet sedan 1960-talet bidragit till att hyrorna generellt har blivit alltför låga eftersom de har rättat sig efter det allmännyttiga beståndet. Hyresregleringen och bruksvärdessystemet ska dessutom ha lett till bostadsbrist, ombildningar, en svart marknad – och för hyresgästerna – till en misär som förstört deras liv. Det måste alltså byggas mer! Men för att det ska byggas mer krävs, enligt Kopsch, helt enkelt högre och fritt satta hyror, inte enbart i nybyggnationen utan över hela beståndet. Endast så kan bostadsbristen minska.

Men stämmer det verkligen att fri hyressättning skulle leda till ökat byggande? Enligt den enda stora vetenskapliga studien som gjorts i frågan finns inga sådana klara belägg (”The Private Rented Sector in the New Century”, 2012). Efter att ha studerat 80 procent av det privata beståndet av hyresbostäder i Europa kunde man fastställa att det inte fanns något tydligt samband mellan avreglering och ökat bostadsbyggande. Att hyrorna skulle vara för låga är också ett märkligt påstående. Kraftigt höjda byggpriser och ökade vinstkrav på allmännyttan sedan 2011 har tvärtom drivit upp hyrorna i nyproducerade lägenheter till den nivå som motsvarar den marknadshyra som fri hyressättning skulle resultera i (Anders Nordlund, 2020).

Vad man utifrån ett samhällsperspektiv borde göra i stället för att hävda att fria, marknadsmässiga hyror skulle göra hyresmarknaden sundare, vore att rikta fokus på de omkring tre miljoner hyresgäster som bor i Sverige.

Statistik från SCB visar att 54 procent av hyreshushållen redan idag saknar möjlighet att hyra en genomsnittligt prissatt hyresrätt på 60 kvadratmeter.

Hur har det blivit så?

Å ena sidan finns den ursprungliga visionen av en inkluderande bostadspolitik fortfarande tydligt uttryckt i regeringsformens första kapitel. Rätten till en god bostad ska gälla alla. Under lång tid var det också staten som med hjälp av vissa riktade bidrag kunde korrigera marknaden (Martin Grander, ”Allmännyttan och jämlikheten”, 2020).

Å andra sidan har kraven på vinst också för allmännyttan, enligt Grander, lett till att de privata och de allmännyttiga bostadsföretagen nu riktar sig till olika målgrupper.

De som numera bor i kommunens allmännyttiga bostäder är till stor del de fattiga som inte själva har råd att efterfråga en bostad.

Följden blir ökad trångboddhet och därmed också sämre hälsa och kortare livslängd, något som ju direkt har visar sig i samband med pandemin. Ju högre bostadspriser, desto större segregation och utsatthet.

Hur vore det om staten tog tillbaka något av sitt ansvar för det välfärdssystem och den sociala jämlikhet som tidigare utmärkt vårt samhälle? Den frågan har vid det här laget ju redan ställts både när det gäller vården och skolan där marknadsstyrningen har visat sig få flera problematiska konsekvenser. Den kan naturligtvis också ställas för bostadsmarknaden.

Marknadshyror ökar segregationen.

Är det så vi ska ha det?