Debatt: Mäns våld mot kvinnor är ingen mediasensation 

Nyhetsrubrik efter nyhetsrubrik; rapport efter rapport; vittnesmål efter vittnesmål visar alla på samma sak. Sedan coronapandemins utbrott har mäns våld mot kvinnor ökat med skräckinjagande siffror. Redan under de första veckorna av social distansering och isolering kom larmen, men det är inte förrän nu – ett år senare – som regeringen vill införa en nollvision mot mäns våld mot kvinnor. 

Det sexualiserade våldet är könsmaktsordningens grövsta uttryck, och innefattar allt det våld som kvinnor blir utsatta för just för att de är kvinnor. Man behöver inte titta noga för att upptäcka att politiker, makthavare och media inte tar det sexualiserade våldet på allvar. I den allmänna debatten får kända män sitta i strålkastarljuset och förklara hur svårt det är att vara våldtäktsman.

Istället för att diskutera våldet på en samhällelig nivå handlar plötsligt debatten enstaka män såsom Göran Lambertz och Soran Ismail. Om deras skuld eller oskuld, om de har rätt att anmäla sina offer för förtal eller en pseudodebatt om huruvida media ens skulle ha låtit dem sitta i strålkastarljuset från första början.

Låt oss då fråga var uppståndelsen över de män som begår övergrepp men inte har tillgång till strålkastarljuset är? Fokus ligger på enskilda män med makt istället för på mäns generella makt över kvinnor – en makt som kan ta sig uttryck i våld oavsett om man är en känd komiker eller inte.

Mäns våld mot kvinnor förvandlas i dessa tillfällen från ett samhällsproblem till en mediasensation. För många kvinnor är våldet en del av vardagen, och än fler kvinnor upplever rädsla för att bli utsatta. Män utsätter kvinnor för våld dagligen, utan att det blir uppror i media. Brotten männen begår förblir outtalade och männen förblir okända. Det är helt enkelt inte tillräckligt intressant för att skapa nyhetsrubriker. 

Sedan pandemirestriktionerna infördes har rapporter från hela världen indikerat samma sak: ju mer tid kvinnor spenderar hemma med män, desto större risk löper de att utsättas för våld. Den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig är sitt eget hem, och nu har den platsen blivit allt mer dödlig. Våld i nära relationer är ett komplext och förfärligt våld som får långtgående konsekvenser för de våldsutsatta. För många tjejer och kvinnor är skolan, jobbet eller att kunna träffa sina vänner de sammanhang där man kan slippa våldet – sammanhang som nu inte finns.

Trots att tjej- och kvinnojourerna har larmat om hög belastning sedan restriktionerna infördes har nästintill inga större satsningar gjorts för att hjälpa de våldsutsatta tjejer, kvinnor och barn som behöver stöd. 

Låt oss istället prata om sexualiserat våld som ett samhällsproblem och låt oss prata om reella lösningar. Tjejer och kvinnor är redan smärtsamt medvetna om att samhället inte tar det sexualiserade våldet på allvar, och det är vi som får leva med konsekvenserna. Därför måste vi utveckla egna strategier för att kunna känna oss trygga, till exempel feministiskt självförsvar.

Det feministiska självförsvaret är ett fysiskt och mentalt självförsvar framtaget av tjejer, för tjejer. Här skapar vi ett separatistiskt rum där alla som identifierar sig som tjejer kan diskutera hur det är att leva i könsmaktsordningen och gemensamt hitta motstrategier för att slå tillbaka mot det sexualiserade våldet. Varje år möter vi hundratals tjejer i hela Skåne på våra pass, med förhoppningen att de ska lämna passet stärkta och med en känsla av att de är värda att försvara och att de har verktygen för att kunna göra det.

Om nödvändigheten för kvinnor att försvara sig mot mäns våld inte redan var uppenbar, så är den det definitivt nu. Det feministiska självförsvaret är en livsviktig praktik. När politikerna, rättsväsendet och makthavarna sviker är det upp till oss att ta saken i egna händer och organisera oss för verklig förändring – för en värld fri från våld.