Debatt: Människorättsförbrytare vill bli Irans president

I april meddelade Ebrahim Raisi, en ökänd människorättsförbrytare, sin kandidatur till det kommande presidentvalet i Iran den 19 maj. Raisi var medlem i ”Dödskommissionen”, som den kallas bland iranska politiska fångar. Kommissionen övervakade massakern av 30 000 politiska fångar sommaren 1988, mestadels medlemmar och anhängare av oppositionen Folkets Mujahedin.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ebrahim Raisi var vid den tiden en präst av låg nivå, men sedan dess har hans rang i mullornas hierarki ökat. Raisi är uppskattad av den högsta ledaren Ali Khamenei och har till och med tippats som en möjlig efterträdare till honom. 

För närvarande är Ebrahim Raisi ordförande för Astan Quds Razavi, den rikaste välgörenhetsstiftelsen i landet. Den ansvarar för Irans heligaste helgedom i Mashhad, nordvästra Iran, och har mycket nära band till Khameneis kraftverk.

Ebrahim Raisi och Mostafa Pour-Mohammadi, Irans justitieminister under Hassan Rouhanis mandatperiod, var två av de fyra medlemmarna i Dödskommissionen, som av den högsta ledaren Khomeini fick till uppgift att avrätta alla politiska fångar. Khomeini handskrev en fatwa, ett religiöst dekret, som godkände kommissionens uppgift. 

Sommaren 1988 verkställde kommissionen 30 000 dödsdomar. Rättegångarna varade knappt mer än tre minuter i genomsnitt. Några av de politiska fångarna som mirakulöst överlevde slakten har berättat om sina prövningar. En enkel fråga ställdes av domarna: Tror du fortfarande på Mujahedin? Och beroende på svaret kunde man sluta hängande i en snara. De överlevandes historier, särskilt från kvinnliga fångar, lämnar ofta lyssnarna i chock.

Det första ljusskenet på allt detta var ett ljudband som läcktes av Ayatollah Hossein-Ali Montazeris son i augusti 2016. Montazeri, som var handplockad att efterträda Ayatollah Khomeini, avskedades för sina allmänna invändningar mot massavrättningarna 1988. Han tillbringade resten av sitt liv under husarrest och dog i 2009. På ljudbandet kan man höra Montazeri ha ett möte med ”Dödskommissionen” och säga att de är ansvariga för brott mot mänskligheten. Där säger han: ”Det största brott som begåtts under den islamiska republikens regering, för vilken historien kommer att fördöma oss, har begåtts av er. Era namn kommer i framtiden att etsas i historiens annaler som kriminella.” Mostafa Pour-Mohammadi har sedan dess erkänt sin roll i ”Dödskommissionen” och skrutit med att han var stolt över att få ”utföra Guds vilja och att han inte har förlorat sömn över vad han gjorde”.

Kanadas parlament beslutade i juni 2013 att ”kammaren fördömer massmordet på politiska fångar i Iran sommaren 1988 som ett brott mot mänskligheten, hedrar minnet av offren begravda i massgravar på Khavaran-kyrkogården och andra platser i Iran och etablerar den 1 september som en solidaritetsdag med politiska fångar i Iran.”

Valet i till Irans parlament eller presidentpost har utformats i stor utsträckning av regimens inre kretsar. Men efter kärnvapenavtalet med väst har det blivit mycket mer betydelsefullt för regimen eftersom den vill visa en ”popularitetshow” hemma och sälja den till resten av världen. Det är ingen hemlighet att regimen inte har något populärt stöd i Iran.

Regimen är omgiven av sociala och ekonomiska problem, som elva miljoner arbetslösa. Teherans borgmästare sade i april att tio miljoner iranier lever under den absoluta fattigdomsgränsen. Iranska revolutionsgardet är inblandat i tre aktiva krig i regionen – Irak, Syrien och Jemen – för att inte tala om finansiering och utbildning av andra milisgrupper som så långt borta som i Sydamerika. När det gäller det syriska kriget har regimen ensam spenderat över 100 miljarder dollar. Att presentera en ny spelare i det så kallade valet är mer av desperation än en uppvisning i kontroll.

Som den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haley nyligen nämnde: ”Fred och säkerhet kan inte uppnås utan mänskliga rättigheter. De lidande människorna i Iran, Syrien och Irak vittnar om att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inte är en biprodukt av konflikten utan är orsaken till konflikten, eller det bränsle som leder till konflikten.”

Ebrahim Raisi och hans dödskommission borde inte tillåtas att undgå konsekvenserna av deras brott mot mänskligheten. Att ställa honom inför rätta skulle bli ett bevis på att resten av världen inte tillåter brott mot mänskliga rättigheter och att världen inte glömmer.