Debatt. .

2014-10-29 06:28
I regeringsförklaringen slår Stefan Löfven fast att Sverige inte söker medlemskap i Nato. Men vad betyder det i praktiken? Bild: Jonas Ekströmer/TT
I regeringsförklaringen slår Stefan Löfven fast att Sverige inte söker medlemskap i Nato. Men vad betyder det i praktiken?

"Låt svenska folket rösta om Nato-medlemskapet"

En folkomröstning där den majoritet av svenska folket som vill stå utanför Nato får komma till tals skulle ge regeringen råg i ryggen för ett fjärmande från militäralliansen, skriver historikern Lennart Palm.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Sverige söker inte medlemskap i Nato. Detta slår nye statsministern Stefan Löfven fast i sin regeringsförklaring – ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl”. Men frågan är vad utfästelsen blir värd i praktiken.

Två dagar efter valet släppte nämligen den avgående regeringen avtalstexten till ett preliminärt slutet ”värdlandsavtal” med Nato som ska gälla från 2016. Om detta godtas av den nya regeringen innebär det att vi, i det tysta, fortsätter att trassla in oss i en kärnvapenallians där vi blir en länk i västmakternas hotfulla inringning av Ryssland. Därmed blir Sverige en trolig måltavla i en framtida möjlig stormaktskonflikt mellan Nato (läs: USA) och Ryssland.

Så här presenterades avtalet (28/8): ”Syftet med värdlandsstöd är att säkerställa att värdlandet (läs Sverige) kan lämna effektivt stöd för militär verksamhet på värdlandets territorium i samband med övningar, krishanteringsoperationer eller insatser. Ett fördjupat arbete med (värdlandsavtal) skapar förutsättningar för att öka Försvarsmaktens förmåga att ge och ta emot stöd. Ett avtal om värdlandsstöd blir endast tillämpligt i de fall Nato genomför verksamhet i Sverige på inbjudan av Sverige som värdnation.”

Särskilt det sista i beskrivningen är grundfalsk. Av själva avtalstexten, på engelska (!) i regeringsprotokoll 28/8, framgår nämligen att också Nato får initiativrätt, det vill säga rätt att i ett skarpt internationellt läge kräva ett direkt beslut om svenskt krigsdeltagande.

Avtalet innebär att baser skall förberedas att ta emot Natos trupper, baser som till och med ska kunna användas för angrepp på tredje land (läs Ryssland). Vad Nato kan kräva är oerhört vitt definierat: ”Militära insatser inklusive övningar, utbildning, experiment och liknande verksamheter ... som krävs för att nå målen i varje strid eller fälttåg.” Reinfeldtregeringens avtal utlovade också ett allmänt godkännande av fri rörlighet för Nato inom hela vårt territorium och: ”för ... flygplan, helikoptrar, fartyg ... i och genom (Sveriges) territoriella områden ... enligt ett allmänt godkännande av varaktig militär Natoverksamhet.” Natos doktrin bygger på kärnvapen. Avtalet förbinder därmed Sverige att planera för införandet av sådana när den utlovar vad som måste betecknas som obegränsat ”... stöd efter all sin förmåga ... åt de styrkor som sätts in i Natoledda militära aktiviteter”.

Avtalet innebär för övrigt vad som tycks vara en rad brott mot svenska lagar, inklusive grundlag: Natos trupper skall inte kunna dömas för brott begångna i Sverige eller i annat land från svenska baser och ges veto kring vilken ”förtrolig” information kring samarbetet som får offentliggöras.

Reinfeldtregeringen tillade i sin presentation att Sverige måste ge sitt tillstånd för avtalets Natoaktiviteter. Att vid en tänkbar uppseglande militär Nato-Rysslandskonflikt tro att Nato skulle respektera ett nej från svensk sida och avstå från fördelen att flytta fram sina positioner till redan förberedda baser och militär infrastruktur på svenskt område måste betecknas som höjden av naivitet. Likaså att inbilla sig att Rysslands vid en hotande sammandrabbning skulle respektera ett för Nato förberett uppmarschområde i sin omedelbara närhet.

Att detta insmugglade avtal på ett dramatiskt sätt försämrar Sveriges säkerhetspolitiska läge och ökar risken för krig ligger i öppen dag. I stället för att verka för fred och avspänning med sina grannländer ska Sverige delta på ena sidan i en stormaktskonfrontation. Detta potentiellt ödesdigra steg tog Reinfeldtregeringen utan att svenska folket tillfrågats!

När en majoritet av svenskarna valde att rösta ja till EU varnade motståndarna för att Sveriges alliansfrihetspolitik inte skulle kunna behållas vid ett inträde. Farhågorna har mer än besannats. Vem kunde tro att vår framgångsrika nästan 200-åriga fredspolitik skulle få ett så snöpligt slut vid ingången till 2000-talet! Så har vi bl.a. varit med Nato att bomba sönder Libyen som nu förvandlats till ett blodigt kaos. Samtidigt har värnplikten, också utan debatt, avskaffats, en stor del av beredskapsmaterielen skänkts till Baltikum och miljarder kastats bort på det meningslösa engagemanget i det amerikanskledda kriget i Afghanistan m.m.

Natovännerna utmålar Ryssland som det stora hotet. Obama ser Ryssland som ett lika stort hot mot mänskligheten som ebola. Är det sannolikt att landet planerar ett anfall mot Nato? De ryska militärutgifterna motsvarar enligt Sipri bara 10 procent av Natos och den ryska ekonomin ligger ungefär på Italiens nivå. Att Ryssland skulle göra ett isolerat anfall mot Sverige måste ses som än osannolikare. (Händelserna i bland annat Ukraina får ses i ljuset av komplikationer som följde på Sovjetunionens sammanbrott, att Nato – trots löften till Ryssland vid Sovjets upplösning – ständigt flyttat fram sina positioner till hotfull närhet av det ryska kärnlandet, förföljelser av etniska ryssar i de nya grannländerna med mera.)

Ryssland är just nu utsatt för omfattande tryck från väst. Våra media präglas av ett närmast russofobt ubåtsdrev. Är det sannolikt att Ryssland i detta läge skulle riskera att sabotera svenska folkets fortsatta Natomotstånd genom att skicka in ubåtar i svenska vatten?

Den som vill ha ett självständigt och fredsinriktat Sverige står utan tvivel inför mycket stora utmaningar. Innebär Löfvens löfte att det blir slut på alla dessa brott mot allians- och neutralitetspolitiken? Kan han vrida tillbaks den säkerhetspolitiska debatten till en saklig och realistisk nivå? Vad Löfvens Natouttalande är värt kommer att visas av hur hans regering ställer sig till Reinfeldtregeringens värdlandsavtal i den omröstning om avtalet i riksdagen som utlovats. Ett ja till avtalet innebär att Reinfeldtregeringens Natokramarpolitik i praktiken får fortsätta. Ett nej däremot kunde bli ett första steg ut ur det farliga hörn som oansvariga politiker målat in Sverige i under de senaste 15–20 åren. En folkomröstning om vårt förhållande till Nato där den majoritet av svenska folket som vill stå utanför Nato får komma till tals skulle ge regeringen råg i ryggen för ett fjärmande från militäralliansen. Det skulle också innebära att den svenska utrikespolitiken sent omsider demokratiseras. Att även fortsättningsvis låta säkerhetspolitiken skötas bakom kulisserna är att äventyra Sveriges framtid. Nato är kort sagt en del av det säkerhetspolitiska problemet i världen, inte en del av lösningen.

Lennart Palm 
Professor i historia vid Göteborgs universitet
Relaterade artiklar