Debatt: Landsbygden är Sveriges hjärta – utan den dör hela landet

På DN:s ledarsida (26/7) målas en bild upp av en undflyende befolkning och en landsbygd som självdör – politiker försöker med konstgjord andning och stor möda hålla den vid liv. Det är snarare dags för Sverige att släppa greppet om sin egen strupe.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Artikeln hävdar att den politiska brännpunkten ligger i frågan om närhet kontra kvalitet. Bibehållen samhällsservice för ett fåtal ställs mot en skattehöjning, vilken beskrivs som en sänkning av lägstanivån för majoriteten.

Här görs landsbygden till ett blödande sår på Sveriges kropp. Från fattiga kommuner pumpas pengar som gör relativt dålig nytta per krona. Kommunerna som prioriterar kvalitet gör därför bäst i att lägga ned den lokala ungdomsmottagningen eller byskolan. Nedläggningarna erkänns som ett problem endast i kraft av oron de skapar, inte som en reaktion på den försämring av levnadsstandard som stundar. Smaka på den.

Ledarartikeln i DN hävdar felaktigt att städerna lockar allt fler. Statistik från SCB visar att år 2000–2010 växte städerna främst genom nyfödda och genom invandring. Landsbygdens befolkning påverkades bara marginellt. Mellan större tätorter och landsbygd rör sig befolkningen i själva verket åt andra hållet – medan tio personer lämnade landsbygden för de större tätorterna flyttade tolv i motsatt riktning.

Där det finns människor krävs samhällsservice. Bilförlossningen, en konsekvens av nedläggningen av BB i Sollefteå, synliggör det absoluta behovet av närhet till akutsjukvård. Ockupationen av BB pågår fortfarande. Viljan frodas och engagemanget för en levande landsbygd är starkt.

Den politiska brännpunkten handlar inte om kvalitet kontra närhet. Blicken bör snarare riktas mot den här frågan: Hur rör sig pengarna och hur skapas fattiga kommuner till att börja med?

Det finns en myt om att staden bärgar landet. I själva verket pumpar blodet åt andra hållet. Likt hjärtats kamrar forsar vattenkraftsanläggningarna ut miljarder i skatt till staten varje år. Den drar faktiskt in 5,5 miljarder varje år – alltså två miljarder mer än vad som läggs på regional tillväxt – vilket är något paradoxalt.

Ett fördelningspolitiskt misslyckande kommuner emellan har gått ut över skolan och sjukvården – och bördan ska inte bäras av landsbygden. Ett första steg för Sverige till att släppa greppet om sin strupe vore att låta skatten på vattenkraften stanna i till exempel Harsprånget, Jokkmokks kommun, där energin faktiskt produceras. Det rimligaste är att i utbyte kräva den mest grundläggande samhällsservicen i form av skola och sjukvård. Att kräva både närhet och kvalitet för alla.

Inte nog med att vattenkraften finansierar en tiondel av Sveriges försvar och krisberedskap – landet fullkomligt livnär sig på landsbygdens skog, mineraler och matproduktion. I skarpt säkerhetspolitiskt läge där Sverige skulle tvingas stänga importen synliggörs betydelsen av att kunna föda sin egen befolkning. Mattillförseln är ytterst en säkerhetspolitisk fråga.

Frågan är vem som är beroende av vem. Utan sitt bultande hjärta står Sverige i absolut livskris – så vad sägs om att göra detta tillsammans?