Opinion
Debatt: Kvinnoregistret skriver in sig i en historisk tradition
Dagens ETC.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
På 1930-talet kunde slarvigt tilldelade diagnoser och professionellas subjektiva anteckningar om en kvinna resultera i ett tvångsomhändertagande och i vissa fall även tvångssterilisering. Ekots avslöjande visar att konsekvensen idag kan vara lika allvarlig: nämligen brist på skydd i livshotande situationer, skriver Bolette Frydendahl Larsen.
”Psykopat”, ”debil”, ”barnagtig”. Dessa nedsättande begrepp är hämtade från journaler över så kallade vanartiga flickor, intagna på uppfostringsanstalten Vejstrup i Danmark under 1930-talet. Dessa flickor ansågs oregerliga och oförmögna att ta hand om sig själva. Likheterna med hur kvinnor beskrivits i det register över våldsutsatta kvinnor som Ekot nyligen avslöjat är slående: ”Mytoman”, ”psykiskt instabil”, ”krånglig”. På vilka grunder görs dessa beskrivningar?
Det register som Stockholmspolisen i tio år har fört över kvinnor som anmält våld i nära relationer skriver in sig i en lång historia av att personer i myndighetsställning tilldelat kvinnor diagnoser, ofta på lösa grunder.
Folkhemmets kvinnor i utsatta situationer kunde bli förklarade sinnesslöa eller psykopatiska. 2000-talets poliser anser att det skulle vara relevant att registrera diagnoser som adhd, borderline och depression, samt att utan professionell kompetens diagnostisera en anmälande kvinna som, exempelvis, ”mytoman”. Diagnoser har förändrats över tid, men då som nu medför kopplingen mellan diagnos och våldsutsatthet att kvinnan omyndigförklaras och att hennes bedömning av situationen inte tas på allvar. Det finns därför orsak att vara orolig när polismän anser sig ha kompetens att subjektivt värdera en anmälares psykiska situation.
På 1930-talet kunde slarvigt tilldelade psykiska diagnoser och professionellas subjektiva anteckningar om en kvinna resultera i ett tvångsomhändertagande och i vissa fall även tvångssterilisering. Ekots avslöjande visar att konsekvensen idag kan vara lika allvarlig: nämligen brist på skydd i livshotande situationer.
Det har skett positiva förändringar sedan 1930-talet fram till i dag, till exempel 1998 års lag om kvinnofrid, men detta räcker inte hela vägen fram. Det behövs fortfarande en grundläggande uppgörelse kring tanken om att kunskap om offret, som till exempel löst tilldelade epitet, möjlig alkoholism, läkemedelsanvändning och fritidsintressen skulle kunna förebygga brott. Det är dags att våldet mot kvinnor ses i ljuset av det samhälle som det försiggår i.
