Debatt: Kvinnodominerade jobb i strykklass

Utmaningarna på den svenska arbetsmarknaden duggar tätt, på alla fronter sker förändringar som måste hanteas. Sämsta sättet att möta förändring är att ta skydd och låtsas som ingenting. Historien är full av exempel då förnekelser har lett till katastrof, vi som är äldre minns att det fanns skrivmaskiner och räknemaskiner förr, det svenska företaget Facit var stort och hade en världsmarknad. Japanerna tog fram miniräknaren och vips fanns inte Facit mer.

Även de försiktiga framtidsspanarna menar att de digitaliseringssteg som vi har framför oss kommer att påverka oss alla mer än de tidigare och innebära större förändringar än vi kan ana. Så även om man inte ska ”måla fan på väggen” och oroa sig för att alla gamla jobb försvinner och inga nya skapas, i takt med digitaliseringen, globaliseringen och migrationen, så finns det i sanning anledning att vidta förbyggande åtgärder.

Liksom alla regeringar gjort sedan Ingvar Carlssons tid hade Stefan Löfven en strategi för framtidsfrågorna. Han tillsatte ett framtidsråd en särskild framtidsminister som i sin tur tillsatte tre grupper som skulle analysera framtiden och leverera goda råd till statsråden i framtidsrådet. Grupperna analyserade Sveriges förhållande till omvärlden, grön omställning och framtidens arbete. Förslagen presenterade för rådet, sedan avsattes ministern och informationen om vad som hänt sedan är svår att finna.

För min del var jag med och utformade förhållandevis konkreta förslag till hur regeringens skulle kunna agera för att minska de så kallade matchningsproblemen på svensk arbetsmarknad. De är redan ett faktum, framför allt när det gäller gymnasialt utbildade yrkesarbetare som chaufförer, undersköterskor, elektriker, barnskötare och tekniker. Men också när det gäller högskoleutbildade yrkesgrupper som sjuksköterskor och lärare med flera. När det gäller dessa grupper, där det redan råder bris, behövs snabba och radikala grepp. Många med mig, menar att det behövs fler utbildningsplatser som fångar upp både unga och äldre både svenskfödda och utrikesfödda och därtill ett vuxenutbildningsstöd som ger alla ekonomiska möjligheter att utbilda sig till alla dessa bristyrken.

När det gäller den lite längre framtiden är det omöjligt att säga med vilka kompetenser och förmågor som vi behöver rusta oss, för att passa på framtidens arbetsmarknad. Därför behöver det skapas system som gör det möjligt för var och en att anpassa sin kompetens lite eftersom. Vi föreslog därför att regeringen skulle tillsätta en statlig utredning med uppdrag att utforma en kompetens försäkring och ett rådgivningssystem med uppdrag att ge alla som redan finns på arbetsmarknaden en årlig duvning i vad de behöver fylla på med för att vara fortsatt gångbara. Mig veterligt har ingenting av detta landat i något konkret, vilket är både tråkigt och oroande.

Bredvid oron för hur befolkningen i Sverige ska passa in på den framtida arbetsmarknaden finns hos mig också en rädsla för allt större skillnader i arbets- och anställningsvillkor. Vi ser folk på cykel som levererar hämtmat, några städar hos andra med statlig subvention på deltid, allt fler i vård och omsorg är visstidsanställda på korta kontrakt och kallas in med sms.

Kvinnodominerade arbetsmarknadssektorer är i strykklass och halkar ständigt efter tillsammans med några få av de manligt dominerade områdena inom transport. Skillnaderna mellan dem med fasta riktiga jobb, kollektivavtal och försäkringar och alla de andra, som jobbar men aldrig riktigt kommer in i systemen blir allt större och drabbar allt fler. De kvinnodominerade förbunden klagar och trycker på allt de förmår, men lyckas inte få med sig hela fackföreningsrörelsen i att ställa krav på politiken. I politiken pratas det mycket om ökade klyftor och utanförskap, men de tycks mena att det är parterna som ska lösa problemen. Vilket är helt omöjligt att göra när allt ska ske inom ramen för det så kallade märket.

Men något måste faktiskt göras för att alla ska få värdiga förutsättningar att leva sina liv. Min mening är att socialförsäkringarna inklusive arbetslöshetsförsäkringen behöver ses över och anpassas efter att villkoren på arbetsmarknaden är allt mer skiftande.

Men det är också angeläget att regeringen förändrar i arbetsmarknadslagstiftningen så att heltid blir norm och att möjligheten att anställa på allmän visstid förbjuds. Eftersom det främst kvinnor är som drabbas av deltid och anställningar på visstid kunde man kanske tänka sig att den sittande regeringen, som utnämnt sig själv till feministisk, skulle agera. Och när man då ändå är in och rotar i arbetsmarknadslagarna så kunde man passa på att göra en generell sänkning av normalarbetstiden några timmar. Så skulle ta några steg mot visionen om sex timmars arbetsdag. Men det är tyvärr inte så troligt. Det är mycket ord och mindre verkstad när det gäller jämställdhet från sittande regering. Därför behövs Feministiskt initiativ i riksdagen, som en blåslampa i häcken på alla dem som bara är feminister i retoriken.