Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: Kliv upp ur sandlådan, Anna Ardin

”Anna Ardin riktar grundlösa anklagelser mot min person och min forskning”, skriver Sameh Egyptson.
”Anna Ardin riktar grundlösa anklagelser mot min person och min forskning”, skriver Sameh Egyptson. Bild: Sofia Ekström/SvD/TT

Dagens ETC.

Anna Ardin bedriver en kampanj mot mig, skriver Sameh Egyptson, som menar att det handlar om ett försök att misskreditera och smutskasta.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I en krönika i Dagens ETC riktar Anna Ardin grundlösa anklagelser mot min person och min forskning. Hennes artikel är ibland ganska svår att förstå. Men en sak framgår tydligt: Sameh Egyptson är en skurk och det är synd om Anna Ardin. Vi kan också citera hennes tidigare skriverier där det står att Egyptson är en gris och Sveriges sämsta forskare. Ardin skriver att hon blivit en måltavla för att hon står upp för muslimer, vilket inte har någonting med mig att göra då jag är kritisk mot islamism, inte mot muslimer.

Ardin bedriver en kampanj tillsammans med Mattias Irving, politisk sekreterare för Tro och ­solidaritet, mot både mig och Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan. Målet är att misskreditera oss som forskare i ämnet. Denna kampanj har inslag som man måste beteckna som ren smutskastning. Jag har tidigare bemött dessa påståenden i ett blogginlägg. Och Magnus Ranstorp har för sin del bemött den smutskastning han utsattes för av Mattias Irving. Att Tro och solidaritet genom sina två medialt mest ledande personer ägnar sig åt debatt på denna låga nivå kan verkligen förvåna. Deras debattstil präglas varken av den ärlighet man kan kräva av kristna personer eller av den tro på sakargument som är socialdemokratins signum. 

Ardin verkar inte ha förstått att verbala påhopp inte lär bita på mig. Kanske beror det på att när hon var nio år och levde i den skyddade ­världen i Sverige kämpade jag för demokrati i en totalitär diktatur i Egypten och jagades av en av ­världens grymmaste säkerhets­poliser.  

När Tro och solidaritet hjälpte islamisterna i Sverige att etablera sig ledde jag religionsdialogprojekt i Egypten, sov på Tahrirtorget i Kairo och försökte skydda mig från egyptiska säkerhetsstyrkor som stormade torget och mördade demokrati-demonstranter. När Ardin stöttade Omar Mustafa i hans politiska karriär inom det socialdemokratiska partiet ledde jag ett demokratiprojekt i Egypten dit alla svenska demokratiska partier (inklusive Socialdemokraterna) skickade representanter för att knyta kontakter med de nya egyptiska partierna.

Jag har inte tänkt bemöta Ardins påhitt med några längre utredningar. Men jag vill påpeka följande: 

1. Ardin påstår att jag som doktorand inte har presterat någon forskning på 22 år. Hon nämner dock att jag har skrivit ”två böcker och ett 50-tal artiklar”. Dessa rubri­cerar jag på universitetets hemsida som ingående i ”den tredje uppgiften” som universitetet har, att upplysa allmänheten om pågående forskning. Att dessa böcker och artiklar faktiskt är utflöden ur min forskningsverksamhet framgår av böckernas inledning men också av deras uppbyggnad med noggranna källhänvisningar.

2. Ardin påstår att hennes lokalförening Hjärta, inom Tro och solidaritet, ”alltmer intensivt” kletas ihop med Muslimska brödraskapet. Det är osäkert vad hon syftar på, men det är troligen de tidningsartiklar där jag har föreslagit att Tro och solidaritets samröre med Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) sedan 90-talet borde utredas. Omar Mustafa var som bekant ordförande för IFiS samtidigt som han var ordförande för Hjärta och satt i styrelsen för Tro och solidaritet. Om nu detta samröre är oproblematiskt, som Ardin påstår, förstår jag inte varför hon inte vill ha en oberoende utredning, vilket skulle kunna medföra att ”kletningen” tvättades bort. 

3. Ardin, som inte kan arabiska, ifrågasätter mina arabiska översättningar. Arabiska är mitt modersmål och mitt första akademiska språk. Det hade varit klädsamt med åtminstone ett exempel på hur jag missförstår och felöversätter. Jag har skrivit detta många gånger och välkomnar debatt om de görs av en välutbildad översättare, vilket inte gjorts än. Adrin behöver inte söka mina källor på arkiven då alla arkivkällor är skannade och kan ses via en länk i bokens drive. Det hade varit intressant att få se ett enda exempel på en saknad arkivkälla.

4. Min skildring av de svenska partierna och de islamiska ledarna Omar Mustafa, Abdirizak Waberi och Mehmet Kaplan kallar Ardin för att larma om ”infiltrering”. Hon säger att mina påståenden om detta är ”illa underbyggda” och att de inte skulle tåla att man förhåller sig ”källkritiskt” till dem. Det är ju synd att Ardin, som är doktorand, inte själv gör en sådan källkritisk granskning och ger exempel. Eftersom jag så tydligt har redovisat alla mina källor och källhänvisningar i mina böcker är det ju inte särskilt svårt.

5. Ardin frågar varifrån jag får pengar till min forskning och till att trycka mina böcker. Hon påstår igen att jag finansieras av Förenade Arabemiraten. Jag har besvarat hennes frågor om detta flera gånger, men tydligen går inte budskapet fram. Så här kommer det igen. Jag kan garantera att jag inte har tagit emot några som helst medel för att finanserna mina projekt i Kairo (Swedish Culture center, Swedish House), min forskning, mina böcker eller något annat från något land eller någon politisk organisation. Jag har också tackat nej till ett generöst bidrag från en känd svensk sådan. Jag har finansierat mina böcker med privata medel och bidrag från privatpersoner som anser att jag gör ett viktigt arbete. Min drivkraft är att jag anser att det jag har att berätta är viktigt i den svenska debatten, där många, inklusive Ardin, verkar sakna kunskap om vilka islamistiska krafter man egentligen samverkar med.

6. Ardin påstår att jag går i Förenade Arabemiratens ledband för att ”sprida deras narrativ”. Hon använder som argument att det anrika, statliga egyptiska bok­förlaget Dar el Maaref, som gav ut min bok ”Holy white lies ”, har samarbete med kulturdepartementet i Förenade Arabemiraten. Detta har jag förklarat i en artikel i Världen idag. Hennes upprepning nu känns som ett alltmer desperat försök att koka en soppa på samma tunna spik.

Det är sorgligt att Tro och solidaritet sänker sig till denna låga debattnivå av personangrepp istället för att framföra sakligt grundad kritik som skulle kunna föra debatten framåt. Ardins personligt upprörda tonfall blir för mig ytterligare ett bevis på att det är något som skaver och att det finns lik i garderoben. Jag upp­repar mitt förslag om en oberoende utredning av relationen mellan Tro och solidaritet och Islamiska förbundet (och dess kringliggande nätverk av organisationer).

Om du ska få någon som helst trovärdighet, Ardin, är det bäst att du börjar med sakligt ­underbyggda argument och slutar med tramsiga personangrepp och hån.