Klimatforskningen ryms inte i Söderholms förenklade konflikt

Den svartvita klimatdebatten, där alternativen tycks stå mellan alarmism och ”back to the land”-romantik å ena sidan och ekomodernism å den andra, är inte bara intellektuellt ohederlig utan direkt skadlig. Ola Söderholm bryter inte denna förenklande polarisering, utan spär på den enligt en slapp medielogiks positioneringspåbud.

Hans kritik bygger till stor del på lösa påståenden som inte förankras i aktuell forskning. När klimatdiskussionen reduceras till alarmism eller teknikoptimism osynliggörs stora delar av forskningsfältet – inte minst den som försöker hålla två tankar i huvudet samtidigt: teknisk utveckling är nödvändig men inte tillräcklig; förnybar energi växer, men det gör även den fossila. Tillväxtens klimatkostnader kan inte ignoreras.

IPCC-rapporterna, som Söderholm lutar sig mot, är enormt viktiga men utgör sammanställningar – ett genomsnitt av forskningsläget som tenderar att sortera bort viss spjutspetsforskning. Dessutom är deras tonläge långt ifrån lugnt. De tre grader Söderholm hänvisar till är ett av flera scenarier – fyra graders uppvärmning bedöms fortfarande som trolig. Samtidigt beskriver IPCC konsekvenserna av redan två graders uppvärmning som mycket allvarliga, särskilt för människor i Globala Syd.

Denna klimatorättvisa kan inte nog understrykas. Jag har själv deltagit som observatör vid Cop-möten och sett hur företrädare för små önationer gång på gång blir överkörda när de försöker skärpa tonläget i policydokument, genom att peka på just de allvarliga risker som IPCC-rapporterna visar på. För dem handlar klimatförändringarna inte om abstrakta scenarier utan om akut överlevnad.

I en tid när resurser till samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning kraftig kringskärs är det ett riskabelt sätt att argumentera på.

Söderholms resonemang är genomgående västcentrerat. När Liv Strömqvist påpekar att Maldiverna riskerar att förstöras, kontrar Söderholm med att det vore tråkigt om den biologiska mångfalden försvinner men ingen katastrof för mänskligheten. Det är ett häpnadsväckande perspektiv. På Maldiverna bor människor. För dem handlar det inte om förlusten av estetiskt tillfredsställande naturupplevelser, utan just om en existentiell katastrof.

Även Söderholms förakt mot forskningsfältet nerväxt är oroande. Det framställs som ”modernitetshatande”, teknikfientligt, verklighetsfrånvänt flummande, trots att det finns omfattande forskning som anlägger kritiska perspektiv på ekonomisk tillväxt och samtidigt värderar grön teknik och en urban existens. Samtidigt analyseras hur teknikens globala produktionskedjor orsakar miljöförstöring, klimatutsläpp och exploatering – oavsett vem som äger produktionsmedlen.

Det förs seriösa diskussioner om hur teknik kan organiseras annorlunda, användas mer sparsamt och på så sätt göra oss mindre beroende av globala materialflöden. Att låtsas som att denna diskussion inte finns, eller att avfärda den som fetischistisk eskatologi, är att blunda för centrala delar av forskningsläget.

Slutligen gör Söderholm både forskningen och samhällsdebatten en otjänst när han ställer naturvetenskap mot samhällsvetenskap och antyder att den förra har tolkningsföreträde. Seriös samhällsvetenskaplig klimatforskning är djupt rotad i naturvetenskapliga fakta. Men samhällsvetenskapen är avgörande för att förstå hur klimatorättvisa uppstår, vilka politiska styrmedel som faktiskt minskar utsläpp och vilka som riskerar att bli kontraproduktiva. I en tid när resurser till samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning kraftig kringskärs är det ett riskabelt sätt att argumentera på.