Debatt: Kanoner mättar inga magar

Vi behöver öka den inhemska matproduktionen.  För det behövs mark, vatten, redskap, byggnader och energi.   

Nu läggs jordbruk ner på löpande band. Lantbruksbyggnader förfaller, bostäderna förvandlas till fritidshus. Åkrarna växer igen eller planteras med skog. Nära växande tätorter bebyggs eller asfalteras bra jordbruksmark.

Mat måste transporteras dit där människor bor. Kan vi förlita oss på att solen och andra källor kommer att förse oss med tillräckligt med hanterbar energi för långa ­mattransporter när vi ska klara oss utan fossil energi eller kärnkraft? Förutom energi till att driva traktorer, skördetröskor och alla andra maskiner som ett industrialiserat jordbruk kräver? Jag känner mig inte säker på det.

En del av försvarsbudgeten skulle kunna avsättas för att bygga upp matsäkerheten. Och det brådskar, innan ännu fler jordbruk läggs ner och ännu mer jordbruksmark bebyggs. I stället skulle jordbruk som är i drift ges bidrag så att de kan fortsätta, men på villkor att de ställs om så att insatsen av fossil energi minimeras. På samma sätt skulle ägare till redan nedlagda gårdar ges bidrag för att bygga upp jordbruket igen, men på ett hållbart sätt. Användningen av sol, vind och biogas kan underlättas genom investeringar. I takt med att fossilenergin avvecklas kommer också mer mänsklig arbetskraft att behövas i lantbruket. Därför behövs lantbruksutbildningar för ungdomar och arbetslösa liksom bostäder på landet och etableringsstöd för nya jordbruksföretagare.

Alla bidragen skulle kräva att mottagare, som får utbildning, ägnar sig åt matproduktion en viss tid, och att alla gårdar som får bidrag fortsätter att producera livsmedel.

Artificiell intelligens och robotar förutspås ta över både kvalificerade och enklare jobb i rask takt. När arbeten försvinner i städerna kan matproduktion på landet ge många nya jobb. Det är svårt att se hur jordbruksarbetet skulle kunna digitaliseras och robotiseras i större utsträckning utan att energiåtgången och transporterna samtidigt ökas. En successiv omstrukturering av bosättningsmönstret, en ruralisering i stället för fortsatt urbanisering, skulle också bidra till att minska behovet att transportera mat.

Arbete med lantbruk kan vara kreativt och stimulerande och behöver inte innebära slit och utsugning som på statartiden. Det beror helt på i vilket politiskt landskap det äger rum. Ägoförhållanden, människosyn, över- och underordning styrs av landets politik.  Om denna uppbyggnad av matsäkerheten står I strid med EU:s regler är det hög tid att arbeta för att förändra reglerna. Det måste ligga i alla länders intresse att utveckla matsäkerheten.

Klimatförändringen är ett större hot än ett eventuellt militärt angrepp. Ökad lokal matproduktion och minskade transporter är av största vikt för att möta det hotet.