Kan barnen lita på oss?

Om vi tittar på basbehoven stämmer det ganska bra. Barn kan lita på vuxna. Det är få föräldrar eller släktingar som låter sina barn, barnbarn eller syskonbarn svälta. Eller frysa. De flesta barn får faktiskt också kärlek och omtanke.

Är det möjligen på grund av denna grundläggande tillit till vuxenvärlden som inte alla unga nu gör som Greta Thunberg och hennes följeslagare? Att de inte släpper allt annat och strejkar? Skolstrejkar för att vi vuxna ska rädda den jord som de ska leva vidare på, när vi är borta? Kanske tänker de flesta av dem att vi vuxna nog fixar det här ändå, för deras skull. Såklart?

Enligt FNs samlade expertis har vi max tio år på oss att undvika en total planetär katastrof. Trots detta ägnar många vuxna tiden åt att diskutera huruvida det verkligen stämmer eller ej. Det här sker samtidigt som blotta tanken på att våra barn skulle kunna komma till skada får de flesta föräldrar, far- och morföräldrar att rysa. Följden är ett regelmässigt tjat om närvaro, betyg, cykelhjälmar, reflexer, mössa och vantar.

Med andra ord; i den nära framtiden är barnens säkerhet första prio. Alla tänkbara risker avvägs och tas på stort allvar. I ett längre perspektiv däremot, tycks det för de flesta av oss vara omöjligt att greppa vad vi behöver göra för barnens bästa.

Med utgångspunkt i klimatkrisen och det pågående sjätte massutdöendet frågar jag mig varje dag: Kan mina barn och mina syskonbarn lita på mig? Gör jag verkligen allt jag kan för att göra framtiden på den här planeten så ljus som möjligt? Mina egna svar gör mig oftast ledsen, frustrerad och tungsint.

Och ja, det är svårt att lova någon guld och gröna skogar. Eller en levande planet. Men barnen måste kunna lita på åtminstone en sak:

Att vi vuxna gör vårt bästa.

Är det inte hög tid att vi alla – var och en och tillsammans med varandra – tar oss en rejäl funderare på vad det egentligen innebär?