Debatt: Kämpa emot den fascistiska kulturskymningen

Den 24 september var vi elva författare och journalister som fick varningar från ett nazistiskt nätverk inför att vi skulle framträda på Radikal Bokmässa på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Vi skulle prata om våra skönlitterära och journalistiska verk och fick likadana mejl om att vår medverkan skulle få konsekvenser. Några av oss utsattes för direktaktioner medan vi framträdde: det köptes böcker, dildos och hemsidor i våra namn och från våra bankkonton. Några av oss har grannar som fått varningsbrev hemskickade till sig, innehållande personliga uppgifter om oss, och ord om att vi är “våldsbejakande vänsterextremister”. Vi beskrevs som farliga. Vi satte upp lappar i våra trappuppgångar som skulle lugna och förklara.

Vi som utsatts är kvinnor med barn och har polisanmält händelserna.

En av oss gick tidigt ut i tidningar och berättade om varningsbreven till grannarna. På en av dessa tidningars sociala medier kom respons från det nazistiska nätverket att det var dags att trappa upp attackerna och börja skicka orosanmälningar. Den av oss som gått ut och berättat i tidningar fick någon vecka senare samtal från Socialtjänsten om att flera orosanmälningar inkommit. Därefter blev fler av oss anmälda. Och det har accelererat. Det accelererar. Barnens andra föräldrar får varningar. Socialkontoret förstår i bästa fall, suckar, och tycker det är tröttsamt att behöva hantera nazisters lögner när det finns verkliga ärenden att ta itu med. I anmälningarna finns barnens åldrar med, och i några av dem finns tecken på att privata sociala konton synats.

Vissa barn är stora och förstår och tycker det är bra att deras föräldrar är aktiva i sin antifascism. De läser historia i skolan, de har läst om nazism och fascism. De mindre barnen kanske inte förstår, eller så gör de det intuitivt. Vi som blivit utsatta kommunicerar med våra barn med lugnande ord.

Vi som skriver detta förstår att det blivit lättare för nazister att agera mer eller mindre öppet efter att SD tagit makt på den politiska arenan. Vi ser med stor oro på regeringens nya “spionlag” som kommer att göra det svårare för kritiska vänsterröster att höras. Vi ser hur dragqueens som läser sagor för barn dödshotas, journalister som bevakar nazisters firande av Karl XII nekas polisskydd när de hotas, och sånger som tystas för att lucian är “hen” – vi ser hur alla dessa händelser hänger ihop. En från regeringshåll bevakad och nazisthotad kultur blir stympad och frihetsberövad.

Glöm aldrig att det fria ordet är en garant för ett demokratiskt samhälle. Minns att det fanns en tid då det gick ut ett dekret till landets tidningar om att inte skriva illa om “herr Franco och herr Hitler”. Då kom detta från socialdemokratiskt håll. Nu har Sverigedemokraterna tagit över pipan, och den kulturella och journalistiska friheten har satts under lupp, redo att fällas över ända – in i diverse kanon och i förlängningen utradering av “besvärliga röster.”

På vägen mot Radikal bokmässa den 25 september såg vi tydliga antidemokratiska fallgropar. Vi snubblade inte, vi ställde inte in. Vi kommer fortsättningsvis aldrig att snubbla i våra åsikter om att nazism är motsatsen till demokrati, att SD har sina rötter i nazismen, och att vi är på väg åt ett förödande farligt håll. Vi kommer fortsättningsvis inte att ställa in. Vi kommer istället att fortsätta höja våra röster mot rasism, fascism, nazism.

Det här har hänt tidigare, mot oss och mot andra. Vi säger till varandra att inte sluta bli förvånade och förfärade. Spåren är nya, och samtidigt lika gamla som demokratin i sig. Vi säger att det inte är vi – arbetarkulturen, arbetarlitteraturen och Föreningen Arbetarskrivare (som flera av oss hotade och varnade är med i) – som är provokativa och hotfulla.

När antifascismen, feminismen, hbtqi-rörelsen och kampen för jämlikhet ses som “det farliga” – och när nazister känner behovet av att punktmarkera oss som använder våra ord och röster för att belysa den självklara vikten av ovanstående – då är det lätt att se mot vilket mörker vi vandrar.

En av oss sa att om det inte vore så jobbigt med alla hot så skulle en kunna skratta åt att poesin plötsligt ses som farlig. En av oss sa att barnen vet vad som är viktigt, de vet att det är ovärderligt att det finns röster som fortsätter kämpa emot diktatoriska, fascistiska strömningar, och därmed framhåller frihet, jämställdhet och demokrati som det viktigaste vi har.

Vi är alla överens om att hot och varningar väcker stress och obehag. Vi har börjat se oss om mer när vi går på gator, och vi är säkert några som backar bort från det vi innerst inne vill säga, för vi som blivit utsatta har barn, vi är mammor, vi bär på ett ansvar att skydda. Men vi tänker inte skrämmas till tystnad, och därför behöver vi vara många som kämpar emot den fascistiska kulturskymningen, har varandras rygg och fortsätter bygga på det kreativa motståndet.

Vi uppmanar: Låt oss skapa mer, skriva öppnare, tala högre, och samla oss, gå tillsammans. Låt de livsviktiga, mänskliga orden staplas och bli högre än hatet. Vi ska fortsätta hålla medmänsklig kurs. Vår blick är klar och fäst på framtiden. Våra barn ska växa upp i frihet och de ska få tala och skriva och bereda väg för fortsatt medvetna, medmänskliga och modiga generationer. Den utvecklingen går inte att stoppa.