Debatt. .

2015-12-14 12:15

Jag skräms av tystnaden

När livet står på spel krävs människors samlade beslutsamhet, en solidarisk hållning och en tro på humanistiska värden och vars och ens ansvar att bidra, skriver Carina Håkansson.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Mina arbetsveckor innehåller möten med en rad olika människor, barn och vuxna. Alla har de sina speciella skäl till att komma till mig, och som oftast spelar både tid och tillit en avgörande roll för meningsskapande i det pågående nuet och i tidigare historia.

Den senaste tiden har jag emellertid varit alltmer upptagen av hur den brutala yttre verkligheten påverkar också det inre livet, våra känslor och våra tankar. Varje dag nås vi av budskap om krigets helvete i Syrien, och om de konsekvenser kriget för med sig. Dödade människor, flyende människor och icke önskade människor. Vi försöker att förhålla oss till den egna julhandeln samtidigt som vi i nära nog varje gathörn ser män och kvinnor med sina pappersmuggar framsträckta. Miljardbelopp å ena sidan, några enkronor å andra sidan. Ensamkommande flyktingbarn. Bombdåd i Paris. Dödsskjutningar i Trollhättan. I Libanon. I Israel. IS på frammarsch och tal om upprustning i Europa, ja rent av i vårt neutrala Sverige. Bombningarna tilltar, förödelsen likaså.

Under samtal med människor i mitt arbete talar vi sällan direkt om vare sig kriget, upprustningen eller bombdåden. Vi talar oftast heller inte om klimathot och miljöförstöring. Eller om alla de unga i våra förorter som inte har några arbeten. Vi talar oftast heller inte om de som har så mycket pengar att om de så gjorde sitt yttersta skulle de inte kunna använda ens hälften. Vi talar sällan om andras ensamhet, om andras utsatthet och rädsla.

Men betyder det att de andra inte finns i våra hjärtan och medvetande? Jag kan inte vetenskapligt bevisa att så är fallet, men min långa och gedigna praktiska erfarenhet säger mig att det finns en rädsla och en uppgivenhet bland många av dem jag träffar. Jag vill också påstå att denna rädsla och uppgivenhet har en betydelse i vars och ens eget liv och i vars och ens tänkta framtid.

Att förlora hoppet och därmed idén om själva existensen för den egna och andras tillvaro är ett allvarligt ingrepp i tillit. Det gör något med oss. Något som inte går att lösa vare sig med neurovetenskap eller med nya psykologiska metoder eller manual baserade formulär. Möjligen kan det förklara hjärnans funktion och dess påverkan vid stress. Men det vare sig tröstar eller förändrar i den yttre verkligheten.

När livet står på spel krävs människors samlade beslutsamhet, en solidarisk hållning och en tro på humanistiska värden och vars och ens ansvar att bidra. Jag skräms av den tystnad som råder bland läkare, terapeuter, lärare och socialarbetare. Jag uppmanar oss att bidra med den kunskap vi har om människor och vad som är väsentligt i allas våra liv. Att inte göra det är en underlåtenhet som vi inte längre kan kosta på oss.

 

Carina Håkansson 
Stiftelsen Det utvidgade terapi-rummet