Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Jag kan inte moraliskt avstå från att agera

Bild: Paul Wennerholm/TT

Dagens ETC.

Gång på prövas klimat­aktivisters fredliga aktioner av svenska domstolar. Nyligen var det Caroline Andréns tur. Här ­berättar hon om upplevelsen, och om det absurda: ”Att vi som slår larm om faran som rusar mot oss åtalas medan de som driver på samma fara står oberörda. Det knyter sig i magen.”

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Tankar efter rättegången.

Under två dagar sitter vi på våra anvisade platser i sal 34 på Stockholms tingsrätt. Medaktivister framför mig, bakom mig, på mina båda sidor. För många av oss, kanske de flesta, är det här vår första rättegång. Nybörjare i rättssalen. Salen, med sitt respektingivande höga tak, högtidliga träväggar, allvarliga nämndemän. 

Vi får ge vår inställning till åtalet. En efter en uttrycker vi på olika sätt att vi erkänner handling och förnekar brott.

Vi förhörs, en efter en. Jag förklarar att jag agerat i direkt reaktion på klimatkatastrofen vi befinner oss i. Att avstå från att agera i det läget av överhängande fara, vore ansvarslöst. Att det är solklart att även Norrlandsgatan där vi genomförde aktionen är berörd av den nöden, att forskningen konstaterat att det inte finns någon plats på jorden som är opåverkad av människans destruktivitet. Jag ser inte att jag moraliskt sett kunde avstå från att agera, säger jag till domaren.

Vi åberopar nödrätten, en efter en. 

Nödrätten, som kan friskriva en från ansvar ifall handlingen man utfört varit för att avvärja direkt hot mot liv eller hälsa, även om den vore brottslig om nöd inte förekommit. Den hänvisar vi till, trots att vi vet att nödrätten inte brukar tolkas till vår fördel. För som flera av mina kloka medåtalade säger med olika ord: Om historiens största och dödligaste kris inte räknas som nöd, vad ska då göra det? Om detta inte är nödrätt, vad är då nöd? När ska tolkningen av lagen följa med tiden?

Att tala om min aktivism i den här miljön känns viktigt för mig, betydelsefullt. Nästan högtidligt. En viktig del av att fullt möta konsekvenserna av mina val. Ett sista ställningstagande innan domen faller.

Under dagarna hinner många tankar och känslor passera. Jag blir rörd och upprörd. Ledsen, glad, stärkt, arg, frustrerad, stolt. Översköljd av allvaret. Jag gråter. Mina medåtalade gråter. Åhörare gråter. 

Det allra starkaste är under dag två, när person efter person läser sina slutpläderingar. En tät väv av rättslig argumentation, personliga berättelser, känslor och rationalitet. Det är bland det mäktigaste jag varit med om.

Det är mycket som känns självklart i aktivismen, det är självklart att göra ansträngningen och vara beredd på konsekvenserna. Ändå faller känslan över mig i salen, hur absurt det är. Mer specifikt, att det är vi som sitter här. Att vi behöver förklara självklarheter för rätten. Att vi som slår larm om faran som rusar mot oss åtalas medan de som driver på samma fara står oberörda. Det knyter sig i magen. Hur länge till kommer det tillåtas vara så? När kommer verkligheten ifatt?

Vad som ändå hänger kvar mest är detta: Jag hade aldrig trott att det skulle kunna vara stärkande att vara i en rättegång. Den här rätts­processen har hängt över mig så länge och sugit så mycket energi ur mig. Aldrig trodde jag att det skulle kunna vändas till något så starkt. Men det gjorde det. Jag stärktes ­genom mina vänners styrka och våra gemensamma upplevelser. Genom orden vi delade. Genom känslorna som väcktes.

Nu dröjer det tre veckor innan domen meddelas.

Kort kontext kring rättegången: Jag stod åtalad i Stockholms Tingsrätt 9–10 maj, tillsammans med 23 andra klimataktivister, för en fredlig civil olydnads-aktion vi genomförde med Extinction Rebellion i augusti 2020. Det var första gången jag var i rätten för mitt aktivistiska engagemang för en värld att leva i.