Debatt: Jag förstår mycket lite om hur det är att komma från Afghanistan

Senare den dagen ska jag se killarna sitta i soffan och titta på en actionrulle och de ska lägga armarna om varandra och utanför ska himlen öppna sig, regnet ska smattra mot fönstret och de ska äta chips uppdelat i små plastglas och jag ska se tårar som ligger kvar i hans ögonvrå. Han ska torka bort dem, men jag vet att de kommer sedan, när mörkret fallit och dörrarna är låsta. Jag är förberedd på det, för dagarna går så.

Idag tänker jag tillbaka på den dagen och andra dagar när jag har arbetat med ensamkommande ungdomar från Afghanistan. På väntandet, avslagen, landet och anhöriga långt borta. Idag tänker jag att jag förstår mycket lite om hur det är att vakna upp till ett land som tas ifrån en. Jag förstår mycket lite om att ha en nära anhörig i ett land där ingen vet när skotten kommer. Jag förstår mycket lite om att se sitt land förvridas till en främling.

Det är en dag av fullständig hopplöshet och det finns många söner och döttrar i vårt land som sörjer idag, som vill stanna kvar i sängen idag, som vill enas och sörja idag, som har sår som har försökt att läka men som öppnas upp igen, och det finns inga läkande ord, men armarna finns. När inte orden finns, finns armarna.

De som kan läggas på en axel, om varandra. Ögonen finns. De som kan möta andras ögon. Öronen finns. De som i tystnad kan lyssna.