Opinion

Debatt: Ja, feminismen måste gå väldigt mycket längre

Bild: shutterstock, Privat

Dagens ETC. Vilka är det som jobbar lågavlönat med sjuka i covid? Kvinnor. Vilka utbildar sig men får sämre lön? Kvinnor. Vilka tar mest ansvar där hemma? Kvinnor. Förändringen är inte klar på långa vägar, menar Mia Sköld (MP).

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vi har i åratal pratat om ojämlikheten mellan kvinnor och män. Gäller detta fortfarande, trots att vi har försökt sudda bort gränserna i så många år? Vi ska nu kika på några klassiska exempel. Vi börjar med det mest klassiska.

Löneläget. Trots att vi har arbetat aktivt i många år för att utjämna lönegapet mellan kvinnors och mäns löner är det fortfarande gigantiskt. För 200 år sedan var det helt logiskt att en man tjänade mer än en kvinna. Han hade ju hela ansvaret för att försörja sin familj. Ser vi till hur familjen ser ut idag, borde det rimligaste vara tvärt om. För 200 år sedan hade kvinnan hela ansvaret för hemmet och barnen. Idag har kvinnan fortfarande huvudansvaret för de allra flesta hem och de allra flesta barn, men också ett försörjningsansvar och krav på att kunna sätta mat på bordet.

För 200 år sedan var det helt okej för en man att klappa en kvinna på huvudet och tilltala henne som om hon vore ett barn. Härskartekniker har använts mot kvinnor i århundraden och vi har bara kunnat stå bredvid och se på. Det går ju liksom inte att sätta fingret på exakt vad de sagt eller gjort som fått oss att känna oss som små barn som behöver läxas upp.

Nu står vi mitt uppe i en svår pandemi. Människor dör. Vilka är det som arbetar med dessa döende människor? Majoriteten är kvinnor. Kvinnor som dag efter dag utsätter sig för smittorisk och eventuell långvarig sjukdom, eller till och med död. Betalar vi verkligen vad de är värda? Ger vi dem verkligen den uppskattning de borde få?

Jag är en typisk kulturtant. Kvinna, 60 år, och väldigt road av konst, litteratur, teater, dans och musik. Jag har både tid och råd att besöka våra kulturinstitutioner. Mina barn är vuxna och utflugna. Att ta del av kultur i olika form gör något positivt med hjärnan. Något som alla människor skulle kunna ta del av. Men var är alla män? Gång på gång när jag besöker dessa etablissemang finner jag att där inte finns speciellt många män, och de som är där verkar allt som oftast vara där som ett bihang till en kvinna.

Skolgång. Idag kommer tjejer ut ur skolan med tillräckliga betyg för att kunna ta sig igenom hela skolsystemet, något tyvärr inte alla killar klarar. Allt fler kvinnor blir läkare och civilingenjörer och skaffar sig karriärer. Allt fler killar driver runt utan vettig sysselsättning. De här utbildade, kunniga kvinnorna är naturligtvis helt ointresserade av dessa män. Vi kommer att få en växande skara unga frustrerade män som inte kan hitta en tjej. Det kan bli en verklig bomb, men det är ett fantastiskt exempel på att kvinnor kan.

Har vi drivit feminismen för långt?

Så länge vi delar upp mänskligheten i killar och tjejer och gör skillnad mellan dem har vi inte drivit någonting för långt. Vi har tyvärr väldigt, väldigt långt till att se alla människor som människor. Inte som tjejer eller killar. Och då har jag inte ens nämnt kontrollen av kvinnors sexualitet.