Debatt: Israels brott tas inte på allvar av världssamfundet

Medan dödstalet stiger på Gazaremsan efter Israels pågående flygattacker uppträder FN och världssamfundet till synes ännu en gång helt apatiska. Det är knappast en ny situation utan en som gång på gång återkommer, och som vi nästan redan vet hur den kommer att fortsätta, skriver Magnus Krantz.

Det är i ytterst få konflikter där det räknas hur många raketer som en sida har skjutit. Det är troligtvis endast i Israel-Palestinakonflikten där avfyrade raketer, från Palestina mot Israel, jämförs med och från israeliskt håll motiverar antal dödade och skadade människor.
Det här är absurt eftersom det inte läggs ens i närheten av samma fokus på hur många miljoner kronor skadan på palestinsk mark kostat, för att inte nämna människoliv.
Det är oerhört tragiskt och minst lika fruktansvärt när någon i Israel dödas av terrorister. Deras offer är minst lika verkliga och om den saken råder inget tvivel.
Men det är både helt vansinnigt och fel att jämföra Hamas raketbeskjutning med antal döda civila i Gazaremsan. Det finns ingen reson i hur Israel svarar på raketbeskjutningen.
Nyligen rapporterades det första israeliska dödsoffret, åtta dagar in i den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas. En civil man avled efter en raketattack mot Erez, en gränspassage mellan Israel och Gaza, enligt den israeliska armén.
I Gaza gar snart 200 palestiner dödats av Israels bombattacker.  Nödsituationerna i de båda länderna går inte att jämföra.

Varje land har rätt att försvara sig när det utsätts för rena terrorattacker men när en stat förväxlar försvar med attack och hundratals civila får sätta livet till är det något som är fel.
Det har de senaste dagarna varit svårt att undvika de filmer som cirkulerat på sociala medier som visat bostadshus som raserats, barn som legat på blodiga sjukhussängar och en söndersprängd bil innehållande två journalister. Detta är inte ett försvar. Detta är och förblir statsterrorism.
Låt oss göra en snabb jämförelse i hur Israels brott behandlas. Det kan konstateras att Irak under diktatorn Saddam Hussein bröt mot minst två FN-resolutioner, detta resulterade i diktatorns död och två krig. Israel har vid skrivande stund brutit mot 65 FN-resolutioner och fått ockupera palestinsk mark illegalt sedan 1968.
Landet får trots sina otaliga brott fortfarande en plats i den internationella politikens finrum, får fortfarande delta i folkfester så som Eurovision Song Contest utan protester och får på sin höjd en smäll på fingrarna av sin bundsförvant USA. Detta samtidigt som Israel vägrar sin palestinska granne liknande rättigheter.

Medan dödstalet stiger på Gazaremsan efter Israels pågående flygattacker så uppträder FN och världssamfundet till synes ännu en gång helt apatiska.
Det är knappast en ny situation utan en som gång på gång återkommer, och som vi nästan redan vet hur den kommer fortsätta.
Hur värderar vi liv när en tre israeliska ungdomars tragiska död väger tyngre än hundratals palestinska?
Hur många döda palestinska barn är ”för många”? Hur många oskyldiga civila ska behöva dö innan Israels premiärminister Benjamin Netanyahu får stå till svars för hans regerings brott mot mänskligheten?
I och med världssamfundets väldigt mjuka protester (inte inräknat de folkliga demonstrationerna) kan det inte annat än uppfattas som att Israels attacker på civila ses av större delen av omvärlden som rimliga och lagliga.
Det finns bara en lösning för fred och en möjlighet för båda länderna att få existera:  Stoppa ockupationen och Israels omänskliga bosättningspolitik.
Stoppa terrorn från båda håll.