Irans största hopp sitter i regimens fängelser

När islamiska regimen tog makten i Iran 1979 fick kvinnor ett ultimatum: underkastelse eller motstånd. När den obligatoriska slöjan och könsapartheid infördes gick kvinnor ut på gatorna. De visste att det handlade om mer än ett plagg – det handlade om makt över kroppen och livet.

47 år senare är kampen densamma. Hösten 2022 skakades Iran av det största upproret sedan revolutionen, efter att den kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini dödats i moralpolisens förvar. Parollen ”Kvinna, liv, frihet” spreds över landet. Kvinnor och flickor brände sina slöjor och utmanade öppet könsapartheidsystemet.

Regimen svarade med kulor, massgripanden och avrättningar på alla rop på rättvisa och demokrati. Regimen har efter tolvdagarskriget och efter senaste årens maktförskjutningar i regimen har försvagats. Och senaste dagarnas robotattacker från USA och Israel har gjort att regimen kan inte längre säga att den är den enda stora makten i Mellanöstern.

Dessutom saknar regimen folklig legitimitet. Över 40 miljoner kvinnor har under årtionden – och särskilt de senaste åren – visat att de inte accepterar tvånget och patriarkal kultur och styre. Flera av regimens nya lagförslag om ytterligare skärpt slöjtvång har mött så starkt motstånd att de inte kunnat genomföras fullt ut. Kvinnors vardagliga civila olydnad har pressat makten tillbaka.

Samtidigt försöker exiloppositionella krafter ta plats. Reza Pahlavi, som levt i exil i över 47 år, och hans självutnämnt ”patriotiska” anhängare gör anspråk på att representera Irans framtid. Men i deras retorik saknas ofta kärnan i upproret: kvinnors frihet och jämlikhet.

Det är djupt oroande att Pahlavi och hans anhängare har jublat över USA:s och Israels bombningar av Iran – som om utländska attacker mot det egna landet vore en väg till demokrati. Samtidigt hotar han med ”röda linjer” och militär intervention när nationella minoriteter och kvinnor kräver sina rättigheter.

Kurder eller andra nationella minoriteter har inte gjort anspråk på självständighet, även om deras – liksom alla minoriteters – rättigheter är stadgade i FN:s deklaration. Det är i stället splittrande krafter i exil, som Reza Pahlavi och hans anhängare, som använder sådana hotbilder för att tysta legitima krav på jämlikhet, rättvisa, demokrati och självbestämmande.

Irans framtid kan inte byggas på bomber eller nostalgiska drömmar om monarki. Den måste byggas av dem som riskerar sina liv i dag. I regimens fängelser sitter några av landets modigaste kvinnor: Sepideh Qulian, Sharifeh Mohammadi, Verisheh Moradi, Zeynab Jalalian, Pakhshan Azizi och Nobels fredspristagare Narges Mohammadi – tillsammans med tusentals andra politiska fångar.

De är arbetaraktivister, människorättsförsvarare och feministiska ledare. De representerar det demokratiska Iran som växer fram underifrån. De – inte söner till forna diktatorer – skulle kunna vara morgondagens politiska företrädare.

Sverige och andra demokratiska länder borde tydligt kräva frigivning av alla politiska fångar och konsekvent stå på kvinnornas sida. 8 mars påminner oss om att kvinnors rättigheter är universella. Att stå upp för ”Kvinna, liv, frihet” betyder att stödja dem som bär kampen – inte dem som jublar när bomber faller över deras eget land.