Inget har förändrats i grunden

Under hela min uppväxt har okända män på konserter och i folksamlingar utnyttjat den ofrivilliga närheten för att tafsa eller trycka sig mot mig. Det var långt före den utomeuropeiska invandringens tid, skriver Veronica Rönnlund.

Den senaste tidens rapportering om händelserna i Köln, Kalmar och lite varstans som något helt nytt ter sig märklig. Den typen av ofredande var jag ju själv offer för otaliga gånger under hela min uppväxt. Det har handlat om konserter och folksamlingar där okända män utnyttjat den ofrivilliga närheten för att tafsa eller trycka sig allt närmare på ibland ganska bisarra sätt för att sedan försvinna in i folkvimlet. Ibland var det otäckt. Och det kändes alltid fruktansvärt förödmjukande.

Skrik ute i korridoren

Våldtäkt har jag dock bara sett spår av en enda gång. Det var i mitten av 70-talet, jag var 15 år gammal och deltog i en politisk grundkurs över en helg på en kursgård i norra Sverige. Efter middagen på kvällen fyllnade några deltagare till och jag vaknade av skrik ute i korridoren. Jag rusade ut och hittade en ung, kvinnlig kurskamrat på sängen i ett av de manliga deltagarnas rum. Hon var naken på underkroppen, blodig och medvetslös. Chockad fick jag hjälp med att skyla hennes nakna kropp i ett lakan och släpa henne tillbaka till hennes rum varpå vi kontaktade kursledarna. Flera av dem hade ansvarsfulla poster i den politiska organisationen.

Naivt förväntade jag mig att de skulle riva upp himmel och jord. Inget hände. På samlingen dagen efter var tystnaden total. Där satt gärningsmannen. Han flinade. Men flickan såg jag aldrig mer.

Fantastiskt att de anmäls

Idag vet jag bättre. Idag hade en sådan händelse tveklöst polisanmälts. Jag hoppas också att nu har fler modet att stoppa övergrepp i tid, ställa gärningsmän till svars, trösta och skydda så att det inte blir som den gången, när alla kurskamrater plötsligt bara försvann in på sina rum, så att jag och en väninna ensamma fick släpa på den medvetslösa flickkroppen.

Det här var långt före den utomeuropeiska invandringens tid – när sluskar på konserter, i folksamlingar och på kurser där vi fick lära oss allt om det svenska folkhemmet nästan alltid var ett hundra procent etniskt svenska.

Jag är glad över att vi äntligen officiellt kan definiera övergreppen som övergrepp. Det är fantastiskt att de faktiskt kan anmälas. Tänker, varför gjorde vi inte det redan då, jag och min radikala samtid?

För ingenting har ju egentligen förändrats i grunden.