Debatt. .

2017-07-22 11:15
Bild: Vilhelm Stokstad/TT

Ingen politik utan klimatpolitik

”En ekonomi inom klimatets ram, att all politik blir klimatpolitik. Vem ser till att det blir verklighet?”

 

Riksdagens beslut för ett par veckor sedan om att införa Sveriges första klimatlag och ett klimatpolitiskt ramverk är mycket välkommet. Vi i Vänsterpartiet lade visserligen förslag om ambitiösare klimatmål, bland annat att även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen skulle omfattas av ramverket, något som dessvärre röstades ned. Inte desto mindre är riksdagens klimatbeslut viktigt och kan lägga grunden för att vi på allvar riktar in politiken mot nollutsläpp.

En av de viktigaste delarna av klimatbeslutet är att alla politikområden nu ska verka för att klimatmålen uppnås. För det ändamålet ska bland annat ett klimatpolitiskt råd inrättas. Att se till att vi också får en ekonomisk politik som agerar inom de ramar som naturen sätter är i detta sammanhang helt avgörande.

”Allt detta har en gemensam nämnare, vi måste investera mera”, sa statsminister Stefan Löfven till Sveriges Radio (7/7) från sin rundresa i Sverige. Statsministern missar med all rätt inte en chans att påpeka att vi måste investera mera i Sverige. Att ställa om vårt land till nollutsläpp kommer inte att vara gratis.

Höghastighetsbanor, utbyggd kollektivtrafik, klimatrenovering av miljonprogrammets bostäder och klimatanpassning är vart och ett områden som kommer att behöva hundratals miljarder i nyinvesteringar de kommande decennierna. Trots de stora behoven är investeringarna som andel av den totala ekonomin mindre idag än till exempel på 1960-talet. Staten har också delvis investerat fel, som inom infrastrukturområdet där merparten av pengarna gått till väg, inte järnväg.

Men hur gärna Löfven än vill klimatinvestera är han bakbunden av ett finanspolitiskt ramverk med begränsningar för statens utgifter. Staten har inte heller, likt vilken kommun eller företag som helst en separat investeringsbudget, skild från driftsbudgeten. Det här gör att statens långsiktiga investeringar konkurrerar med löpande utgifter för vård, skola och omsorg. Ska vi nå de investeringsvolymer klimatet kräver behövs ett annat synssätt kring långsiktiga investeringar och en separat investeringsbudget skulle underlätta.

Som nyligen rapporterats i den här tidningen uppgår de svenska miljöskadliga subventionerna till 61 miljarder kr/år. Att använda offentliga medel till det som utarmar vår miljö är en synnerligen dum idé och något regeringen brukar argumentera emot i internationella sammanhang. Det handlar om miljardtals kronor till privatbilism, tung industri, torvbrytning, fiske och köttproduktion. Nu är det dags att sopa upp framför egen dörr. Det behövs en handlingsplan för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Pengar kommer att sparas och utsläpp minskas.

Det behövs en större samsyn kring hur ekonomisk omfördelning och minskade utsläpp hänger ihop. Den franske ekonomen Thomas Piketty har pekat på hur den rikaste tiondelen står för nästan hälften av världens utsläpp. Ökad privat rikedom och klyftor är med andra ord en kraftig utsläppspådrivare. Så även i Sverige. När Fredrik Reinfeldt sänkte skatterna med 140 miljarder kronor ökade inte bara klyftorna i Sverige. Redan välbeställda fick ännu mer pengar att konsumera stadsjeepar, Thailandsresor och statusprylar för, samtidigt som offentlig sektor fick stå för fäfot.

Att minska det privata konsumtionsutrymmet till förmån för det offentliga är med andra ord inte bara bra rättvisepolitik, utan kan också minska utsläppen. På samma sätt är det bra klimatpolitik att ta ut framtida produktivitetsökning som kortad arbetstid i stället för höjda löner. Grupper med minst löneutrymme kan kompenseras genom omfördelning. Eftersom rika står för oproportionerligt stora utsläpp har miljöskatter också ofta en omfördelande effekt. Det gäller exempelvis den föreslagna flygskatten och skatter på privatbilism.

En ekonomi inom klimatets ram, att all politik blir klimatpolitik. Vem ser till att det blir verklighet?

Jens Holm (V) 
Miljöpolitisk talesperson